Psykoterapi

Psykoterapi

Psykoterapi innebär att man behandlar psykiska problem som påverkar livet med psykologiska metoder. Psykoterapin kan fokusera på inre psykiska problem, varvid tyngdpunkten i behandlingen ligger på samtal, eller också kan samtalen kombineras med olika praktiska metoder, till exempel hemuppgifter och rollövningar för inlärning av nya handlingssätt. Psykoterapin kan vara kortvarig (10–20 ggr) och fokusera på behandling av de avgränsade problemområden som man kommit överens om tillsammans eller bestå av långvarig behandling som pågår i flera år och som utgör en mer omfattande djuplodning i jaget. Det finns flera olika psykoterapeutiska inriktningar, och de skiljer sig åt i fråga om sina bakgrundsteorier och angreppssätt. Till de centrala inriktningarna hör kognitiv terapi, beteendeterapi, psykodynamisk/analytisk terapi samt familje- och gruppterapi och tillämpningar som härletts ur dessa. Besöksintervallen varierar beroende på den terapeutiska inriktningen, men uppgår i allmänhet till en till två gånger i veckan.
 

Psykodynamisk psykoterapi

bygger på en nära och tillräckligt lång vårdrelation. Den gör det möjligt att återuppleva och bearbeta sådana skeden av uppväxten och utvecklingen som inte har gått bra. Fokus för arbetet ligger på nuet, och man försöker skapa klarhet i och förstå de föreställningar och känslor som anknyter till nuvarande problem med hjälp av den tidigare historien och minnen. Man träffar i allmänhet terapeuten två gånger i veckan. Terapin varar i allmänhet   2–4 år.
 

Inom dynamisk korttidsterapi

fokuserar man på det akutaste problemet. Träffarna äger rum en gång i veckan och är i genomsnitt 20 till antalet. Metoden passar bäst för människor vars problem kan avgränsas till en överkomlig helhet. Behandlingsformen inkluderar ofta en kort psykologisk utredning.
 

Inom kognitiv psykoterapi

undersöks oändamålsenliga tänkesätt som inskränker välbefinnandet och deras samband med problematiska upplevelser, känslor och handlingssätt. Inom kognitiv psykoterapi fokuserar man, förutom på att identifiera och förändra tankevanorna, på att hitta problemlösnings- och överlevnadstekniker för svåra situationer. Arbetet är ofta praktiskt orienterat, och nya handlingssätt provas ofta mellan sessionerna. Kognitiv psykoterapi kan vara kortvarig (10–20 gånger) eller pågå länge. Besöksintervallen är vanligtvis en gång i veckan.
 

Kognitiv beteendeterapi

är målinriktad, systematisk och klientcentrerad terapi, där man tillsammans med klienten granskar det beteende som är problematiskt för klienten utifrån de noggrant fastställda målen. Inom kognitiv beteendeterapi anses beteendet omfatta funktioner på tanke-, känslo- och beteendenivå. Behandlingen som även fokuserar på nuvarande problem och faktorer som upprätthåller problemen. Skillnaden mellan kognitiv terapi och kognitiv beteendeterapi är grovt sett att kognitiv beteendeterapi fäster lika stor vikt vid känslor och beteende som vid felaktiga tänkesätt och att kognitiv beteendeterapi utnyttjar principerna för inlärningspsykologi i sin bakgrundsteori. Avsikten med behandlingen är att lära klienten nya metoder för självkontroll och att med hjälp av hemuppgifter öva mycket på dessa även mellan terapisessionerna. Längden på behandlingen varierar beroende på vilket problem som ska behandlas och kan vara kort eller lång.
 

I interpersonell psykoterapi

granskar man den nuvarande situationen och hur man kan förändra nära relationer. Man kommer gemensamt överens om vilket problemområde som ska behandlas. Behandlingen omfattar 12–16 besök, och träffarna äger rum en gång i veckan.
 

Gruppsykoterapi

är en behandlingsform där målet är att förenhetliga personligheten. Gruppsykoterapi kan, liksom individuell psykoterapi, användas för att utforska interna konflikter samt för att få grepp om och korrigera störningar i interaktionen. Vid gruppsykoterapi deltar vanligtvis 7–8 personer. Gruppen träffas 1½ timme en gång i veckan. Gruppterapi passar de flesta. Den totala längden på behandlingen är vanligtvis 2–3 år.
 

Familjeterapi

är ett sätt att utforska, förstå och behandla störningar i familjens interna interaktion och hos de enskilda familjemedlemmarna samt det lidande som dessa störningar orsakar. De teoretiska utgångspunkterna för terapin finns i psykodynamisk teori, kognitiv teori, gruppterapi, psykoterapi vid psykoser, psykoterapi för barn och i synnerhet i systemcentrerad familjeforskning. Det kan förekomma stora variationer i behandlingens längd, behandlingsintervallet och behandlingens sammansättning. Familjeterapi används både som självständig psykoterapi och som stödbehandling vid andra former av psykoterapi, vilket innebär att den även kan vara en integrerad del av patientens övriga behandlingsprocess och användas under perioder av olika längd i flera skeden av behandlingen.
 
Psykoterapiföreningar som ger närmare information om olika terapiformer och vars webbplatser innehåller psykoterapeutförteckningar, där du kan hitta en terapeut:

Psykologförbundets psykoterapeuter. Förteckning över psykologer som är verksamma som privata psykoterapeuter. Förteckningen ges årligen ut av Finlands psykologförbund. Alla psykoterapeuter som finns med i förteckningen är registrerade av Rättsskyddscentralen för hälsovården.

Områdets privata psykoterapeuter:

Vad är en psykoterapeut?

 
En psykoterapeut är en legitimerad yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Titeln får endast användas av en person som har beviljats tillstånd för detta av Valvira (Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården, som inkluderar före detta Rättsskyddscentralen för hälsovården TEO). För att bli psykoterapeut krävs en lämplig grundutbildning (t.ex. psykolog, psykiater, specialsjukskötare, socialarbetare) och tillräcklig arbetserfarenhet samt specialiseringsutbildning som uppfyller de kriterier som närmare har fastställts för denna. Titeln terapeut kan dock användas av vem som helst, så det lönar sig att ta reda på om det är fråga om en legitimerad psykoterapeut.
 

 

Hur söker man sig till psykoterapi?

Man kan söka sig till privat psykoterapi genom att boka tid direkt hos psykoterapeuten eller också kan man få psykoterapi genom FPA:s rehabilitering enligt prövning med en remiss från en enhet inom hälso- och sjukvården. Klienten söker i båda fallen själv efter en terapeut. Vem som helst kan gå i privat psykoterapi, men då måste man betala kostnaderna för terapin helt själv. Det finns riktgivande rekommendationer för terapipriserna, och avgifterna för individuell terapi varierar mellan cirka 60 och 150 euro per besök, beroende på terapeutens utbildningsnivå. Besöksavgifterna för gruppterapi är lägre.

 
FPA kan bevilja psykoterapi som rehabilitering enligt prövning för personer som har fyllt 16 år. FPA stödjer individuell terapi, gruppterapi, familjeterapi, bildkonstterapi eller musikterapi för personer i åldern 16–25 år. För personer som har fyllt 26 år ersätts endast individuell terapi eller gruppterapi. Vid individuell terapi för vuxna ersätter FPA cirka 37–45 euro per besök och vid individuell terapi för ungdomar är ersättningen cirka 52–60 euro per besök. Klientens självrisk består således av skillnaden mellan besöksavgiften och den summa som FPA ersätter. FPA har sina egna krav på psykoterapeuternas behörighet, och FPA väljer ut terapeuter som blir FPA:s serviceproducenter och ingår i kretsen av tjänster som är ersättningsgilla. Klienten ska alltid själv kontrollera att psykoterapeutens tjänster berättigar till ersättning från FPA.
 
En person ska ha haft en minst 3 månader lång, regelbunden psykiatrisk vårdrelation samt en diagnosticerad psykiatrisk sjukdom som väsentligt försämrar arbets- eller studieförmågan för att det ska vara möjligt att få psykoterapi i form av FPA:s lagstadgade rehabiliteringspsykoterapi. Inom den vuxna befolkningen beviljar FPA i första hand psykoterapi till personer som under de närmaste åren hotas av invalidpension på grund av bland annat långa perioder av sjukdagpenning och för vilka psykoterapin bedöms kunna åtminstone skjuta upp invalidpensionen. För att få psykoterapi i form av FPA:s lagstadgade rehabilitering krävs alltid ett utlåtande av den behandlande psykiatrikern. Utlåtandet ska innehålla en mer omfattande rehabiliteringsplan och en utredning av varför psykoterapi är en nödvändig del av denna plan.
 
 

Litteraturtips
 

Tiina Tikkanen (2006), Psykoterapiaopas, monta tietä itsetuntemukseen ja iloon. (Boken innehåller praktiska tips om den process det innebär att söka sig till psykoterapi samt information om olika terapiformer).
 
Mikael Saarinen (2010), Psykoterapiaan? (Boken ger handledning i hur man söker sig till psykoterapi, reder ut vad psykoterapi är och berättar hur man väljer en lämplig terapiinriktning och psykoterapeut).