Behandlingsformer

 

En persons hälsa och risk för att bli sjuk påverkas av individens genetiska arv, miljöförhållandena och personens egna handlingar. Dessa faktorer står i ständig inbördes växelverkan och påverkar alltså varandra. Det genetiska arvet kan göra en person mottaglig för olika sjukdomar, till exempel depression eller schizofreni, men det innebär inte att personen i fråga nödvändigtvis insjuknar. Det har exempelvis konstaterats att sannolikheten för att insjukna i schizofreni är cirka 1 procent i normalbefolkningen, men om den ena av en persons föräldrar insjuknar i schizofreni inverkar det genetiska arvet, varvid dispositionen för sjukdomen ökar till cirka 7 procent, trots att personen har en annan uppväxtmiljö än föräldern. Största delen av barnen till personer med schizofreni insjuknar dock inte, och största delen av de personer som insjuknar i schizofreni har inte en förälder som lider av samma sjukdom.

En genetisk disposition innebär alltså inte att sjukdomen bryter ut, utan på detta inverkar också bl.a. stressfaktorer i omgivningen. I påfrestande livssituationer bryter sjukdomar lättare ut och återkommer även lättare. Människors upplevelse och hantering av händelser i livet är dock individuell, vilket innebär att vissa människor upplever olika saker som mer påfrestande än andra. Individens psykiska och fysiska funktioner står i ständig inbördes växelverkan, så att sjukdomar till exempel syns i hjärnans halter av signalsubstans, vilket i sin tur påverkar informationsförmedlingen i hjärnan.

Psykiska problem påverkas alltså av biologiska faktorer, miljöfaktorer och individuella psykologiska faktorer. De olika behandlingsformerna fokuserar på dessa olika faktorer och försöker inverka på dem. Behandlingsformerna kan grovt delas in i biologiska och psykosociala behandlingar. Goda behandlingsresultat har uppnåtts genom att kombinera olika behandlingar, så att biologiska och psykoterapeutiska behandlingsformer används samtidigt.

​​ ​