En instabil personlighet – vad är det?

Den som lider av en instabil personlighet har en reaktiv sinnesstämning, med andra ord varierar sinnesstämningen mer än i genomsnitt. Instabiliteten i känslolivet tar sig uttryck i betydande, kraftiga förändringar i humöret som kan växla mellan allt från nedstämdhet eller depression, irritation, ångest och förtvivlan till ilska. Humörsvängningarna är frekventa och kraftiga, men förändringarna är inte nödvändigtvis plötsliga. Även om det ingår mycket ilska i instabilitet, kontrollerar många också sina känslor för mycket, och regleringen av känslorna kan variera från ett ögonblick till ett annat, mellan överkontroll och underkontroll.

Personer som lider av en instabil personlighet har också ofta erfarenhet av tomhet, mållöshet, depression, värdelöshet, sårbarhet och skam. Många har upplevt svåra saker i sitt liv, de har blivit illa behandlade och i synnerhet har deras känslor blivit försummade. Enligt erfarna terapeuter är många symtom som verkar extrema eller känns ologiska och som hänför sig till instabilitet i själva verket överlevnadsstrategier för dem som lider av störningar – med andra ord det mest fungerande som personen i fråga hittills har lärt sig för att klara av sin situation.

Till en instabil personlighet hänför sig även andra symtom och en ökad risk att begå självmord. I synnerhet i samband med kriser förekommer det ofta självskadebeteende, och därför är det viktigt med krishantering i vården.

Med en instabil personlighetsstörning avses långvarig instabilitet i det egna sättet att erfara saker och fungera, som inte begränsas till exempel till en svår livssituation eller en viss mänsklig relation. Instabila drag orsakar långvariga problem på olika livsområden och en försämrad funktionsförmåga. För att diagnosen ska vara tillförlitlig, behövs så mycket information som möjligt om en persons erfarenheter och beteende under en längre tid samt om aktuella symtom. Det är därför skäl att ställa en diagnos inom den specialiserade sjukvården eller utifrån en erfaren sakkunnigs noggranna bedömning.

Närmare information om symtomen vid instabilitet får du i rekommendationen God medicinsk praxis

Man känner inte till orsaken till instabilitet, men man tror att det är fråga om flera faktorer som leder till en störning. Även om den individuella variationen är stor, har de som lider av en instabil personlighet på gruppnivå fler svåra och traumatiska barndomserfarenheter än andra. Även ärftliga faktorer och medfödda faktorer i anslutning till temperamentet kan inverka på uppkomsten av instabilitet, likaså ökar riskfaktorer vid graviditet, som att modern röker, medicinska komplikationer samt komplikationer under förlossningen enligt nuvarande kunskap risken för en instabil personlighet.

Med psykoterapimetoder som lämpar sig för instabilitet kan man effektivt lindra symtomen och de problem som de orsakar och främja och förbättra funktionsförmågan. Terapin ska emellertid planeras med tanke på instabilitet; sedvanlig samtalsterapi hjälper inte alltid.

Enligt rekommendationen God medicinsk praxis vid instabil personlighetsstörning grundar sig följande psykoterapeutiska behandlingsformer på vetenskapliga bevis och är fungerande:

• dialektisk beteendeterapi
• schematerapi
• mentalisering
• överföringsfokuserad terapi
• STEPPS (Systems Training for Emotional Predictability and Problem Solving)

Yrkesutbildade inom den offentliga hälso- och sjukvården har ställvis utbildats för att tillämpa element av dessa psykoterapier i vården.

Rekommendationen God medicinsk praxis

Även läkemedel kan vara till nytta: Psykosläkemedel, stämningsstabiliserande läkemedel eller selektiva serotoninåterupptagshämmare lindrar eventuellt vissa symtom på instabilitet, som impulsivitet, aggressivitet, humörsvängningar och ångest. Lugnande läkemedel som bensodiazepin har inte konstaterats vara till någon nytta.

En god behandling av instabilitet ges huvudsakligen i öppen vård och i fråga om sjukhusvård huvudsakligen i sjukhusförhållanden. Hörnstenen för hela vården är att den som lider av instabilitet förbinder sig till vård på lång sikt och till att förbereda sig på krissituationer i förväg. När symtomen har stabiliserat sig är det bra att utreda behovet av övergripande vård.

Prognosen för en instabil personlighet är mycket god. Efter tio år uppfyller bara en del av patienterna kriterierna för diagnosen. Patienternas funktionsförmåga förbättras långsammare än vad det tar att återhämta sig från symtomen.

I det här programmet för egenvård får du information om hur du kan göra för att börja stabilisera dina känslor. Det här är det första steget mot en helgjuten upplevelsevärld. Fortsätt här!