Lisa har börjat på en ny arbetsplats och har ännu inte hunnit sätta sig in i alla delområden av arbetet. Därför arbetar hon ännu inte till sin fulla funktionsförmåga. Hon fick dock redan i ett tidigt skede oskälig kritik av sin chef för det arbete hon utför. Lisa tar emot kritiken med ett yttre lugn, men inombords upplever hon att hon är värdelös och har misslyckats. Lisa identifierar dock inte behovet av hjälp, acceptans och uppmuntran, utan börjar fundera på hur hon ska kunna göra intryck på sin chef så att inga nya konflikter uppstår.
Att utveckla kunskaperna och göra intryck i den bemärkelsen är i sig inte en dålig sak, men i Lisas fall är motivationen en följd av att hon söker acceptans. Faktum är att Lisa i första hand borde få uppleva att hon accepteras. Hon borde få hjälp och uppmuntran inför de nya utmaningarna. Lisa märker inte det här, utan tänker att om hon får chefens godkännande tack vare sina arbetsinsatser, så kommer hon att må bättre.
När hon funderar på olika sätt att göra chefen nöjd börjar hon oroa sig allt mer. Olika hotbilder av att eventuellt bli förödmjukad och misslyckas igen dyker upp i tankarna. Tänk om…? Vad skulle det leda till...? Jag kommer aldrig att…
Lisas ångest ökar och hennes framtidsbild börjar se dyster ut.
I verkligheten kan man inte försäkra sig om en utomståendes godkännande, och därför kan Lisa inte lösa sitt problem på det sätt hon försöker. Hon skulle däremot kunna ifrågasätta grunderna för chefens kritik och ge sig själv det godkännande hon behöver, oberoende av att känslorna eller tankarna som passerar i huvudet har motsatt budskap. Lisa skulle kunna diskutera saken med en pålitlig utomstående och på så sätt få perspektiv på situationen. Likaså skulle hon kunna ta upp behovet av en introduktion i arbetet med sin chef.
På så sätt skulle Lisa i första hand själv svara mot de behov som den oskäliga kritiken väckte. Då skulle hon inte vara lika beroende av vad en utomstående tycker.