Stigma, eller skamstämpel

Andra personers negativa attityder försämrar den drabbades funktionsförmåga ytterligare. En person med en psykotisk störning kan möta okunskap, fördomar och diskriminering inom bland annat följande livsområden:

• mänskliga relationer
• utbildning
• familjelivet
• arbetet
• kollektivtrafik och resor
• ekonomiska frågor
• livet i ett samhälle
• hälso- och socialtjänster
• integritet och säkerhet
• skaffa barn.

Stigmat är ofta direkt, men kan också vara indirekt. Patienten kan höra skamliga kommentarer om psykiska störningar från medmänniskor. Media kan ha sårande tolkningar av psykossjukdomar. Drabbade kan uppleva att andra människor undviker dem på grund av den psykiska störningen.

Det kan vara svårt att återvända till arbetet efter en sjukdomsperiod om man inte känner till arbetsgivarens och arbetskamraternas inställning till sjukdomen. Det kan också vara omöjligt att arbeta i skift, vilket kan göra det svårt att återvända till sitt tidigare arbete. Man hoppas att arbetsgivaren och arbetskamraterna har en tolerant och flexibel attityd. Den drabbade kan ha svårt att komma tillbaka till ett fast arbete och sin tidigare ekonomiska situation och bli fri från skammen och sjukdomsstämpeln.

Ett internt stigma är när en person stämplar sig själv och därför t.ex. inte berättar om sin sjukdom för någon. Ett internt stigma kan också vara negativt om man bland annat söker jobb eller vill hitta en partner om man inte tror att man duger som man är. Den drabbade börjar själv betrakta sig som otillräcklig och sämre än andra.

Ju lägre självuppskattning man har, desto större blir stämpelns betydelse, vilket i sin tur försämrar självuppskattningen – den onda cirkeln fortsätter. Det är inte alltid som ens de anhöriga känner till sjukdomen, trots att just deras stöd är viktigt för personen som drabbats av en psykossjukdom.

Om man kan identifiera och minska självstämpeln, alltså stigmatiseringen av sig själv, blir det lättare att vara med andra i offentliga situationer. Man gör plats för självuppskattning. Man behöver inte lägga mycket tid på att tänka på sjukdomen och hur andra förhåller sig till den. Sjukdomen är bara en del av livet och definierar inte hurdan man är.

Man kan minska känslan av stigma genom att söka kontakter i hobbyer som man tycker är intressanta och komma med i den normala vardagen. Ibland måste man locka den drabbade att röra på sig och träffa andra människor, till en början kanske med en bekant. Anhöriga har en viktig roll i detta.

Om psykossymtomen minskar så minskar också känslan av stigma. Genom att sköta sjukdomen kan man alltså bidra till att minska det interna stigmat. Att dölja sjukdomen från andra kan underlätta den sjukes del. Att dölja sjukdomen medför däremot också slitsamma spänningar: sjukdomen kan avslöjas oväntat, vilket kan orsaka en förarglig social situation. Den noggrant uppbyggda identiteten kan rasa.

Personen kan hamna i en situation där så kallade normala personer direkt avslöjar sina verkliga åsikter om referensgruppen som personen som dolt sitt stigma tillhör och den stigmatiserade inte får stöd från andra att klara sjukdomen. Önskan om att undvika offentlig stigmatisering kan också ha negativa följder: man kanske hemlighåller symtomen, dröjer med att söka medicinsk hjälp och misslyckas med rehabiliteringen.

Stämpling kan också vara en tolkningsfråga. Om man upplever att man stämplas som sjuk är det bra att fundera över om det verkligen handlar om stämpling eller om den andra personen kanske menar något annat. Att någon inte tycker om det som någon annan gör eller säger beror inte nödvändigtvis på sjukdomen. Rädslan för stämpling kan leda till feltolkningar av en annans beteende eller ord.

Ett sätt att minska stigmat är att sprida relevant information. Det finns program som strävar efter att minska stigmat. De rekommenderar utbildning och information till patienten, patientens familj, offentliga tjänster och allmänheten. Enbart information har dock visat sig ha liten effekt på attityderna, för att inte tala om beteendet, så mångsidigare metoder behövs.

Humor kan vara ett sätt att minska stigmat i samhället. Till exempel slogans på olika ställningstagande t-shirts är radikala och lyfter fram psykiska problem i dagsljuset. Det kan leda till att man börjar ställa sig mer neutral till psykiska problem och se det som en sjukdom bland andra sjukdomar.

Internationellt program för att minska stigma vid schizofreni (Open The Doors)

Aromaa, Esa: Attitudes towards people with mental disorders in a general population in Finland. Avhandling. Institutet för hälsa och välfärd, 2011.

Dickerson, F. B.–Sommerville, J.–Origoni, A. E.–Ringel, N. B.–Parente, F.: Experiences of Stigma Among Outpatients With Schizophrenia. Schizophrenia Bulletin 2002, 28(1):143–155.

Kaltiala-Heino, Riittakerttu–Poutainen, Outi–Välimäki, Maritta: Sairauden häpeällinen leima. Lääketieteellinen Aikakauskirja Duodecim 2001;117(6):563–570.

Korkeila, Jyrki–Joutsenniemi, Kaisla–Sailas, Eila–Oksanen, Jorma (red.): Irti häpeäleimasta. Duodecim 2011.

Psykiska störningar ska betraktas som en sjukdom bland andra sjukdomar. En människa ska inte karaktäriseras utifrån sin sjukdom. 

Man ska inte bara se bristerna hos en människa, utan se det som han eller hon kan göra. Bättre medicinering minskar psykossymtomen. Möjligheten att arbeta förbättrar resultatnivån, förhindrar diskriminering och ger bättre möjlighet att fungera som medlem i samhället.