Psykoedukation

I början är det bra att skaffa grundläggande information om psykosen. Gå igenom Kortfattad psykosguide och gärna också Psykosguiden​. Diskutera sådant som tas upp i guiderna med din vårdpersonal eller dina anhöriga. Du kan också läsa guiderna med din egen vårdare.

Vi rekommenderar att du går igenom det här avsnittet tillsammans med den behandlande personen så att du direkt kan fråga om något är otydligt. Det vore bra om din familj kan vara med när du går igenom avsnittet.

Stress-sårbarhetsmodellen är ett praktiskt sätt att granska både psykiska och fysiska störningar eller sjukdomar. Modellen används i sådant vi går igenom nu för att förstå psykossjukdomen.

(videon på finska)

Psykisk sårbarhet innebär mottaglighet eller tendens att reagera på stress med vissa psykiska symtom. Sådan mottaglighet kan vara ärftlig eller knuten till tidiga strukturella förändringar i hjärnan. Personliga drag som bland annat ångestkänslighet, tendens att dra sig undan mänskliga relationer och inlärningssvårigheter påverkar också sårbarheten. Användningen av droger ökar sårbarheten.

Stress kan uppstå av faktorer som t.ex. byte av arbetsplats, flytt, lumpen, saker i anknytning till mänskliga relationer, sjukdomar eller förlust av en närstående. Många insjuknar i relativt ung ålder, vilket förklaras av att just unga människor har många utmaningar och valsituationer i livet, som t.ex. att frigöra sig från hemmet, bilda en relation, välja yrke och börja studera. Känslor som t.ex. rädsla eller skam är kopplade till dessa förändringar och kan orsaka stress.

Personliga och omgivande skyddsfaktorer skyddar mot stressens och sårbarhetens effekter.

Personliga skyddsfaktorer är bland annat:

• tillräckliga färdigheter för att klara vardagliga uppgifter som att sköta ekonomiska saker och de vanligaste funktionerna utanför hemmet
• medicinering som minskar symtomen och ångestkänsligheten
• god problemlösningsförmåga.

De viktigaste omgivande skyddsfaktorerna är:

• familjens stöd
• vänner och annat socialt nätverk
• betydelsefulla aktiviteter
• meningsfullt veckoprogram.

Detta avsnitt innehåller övningsuppgifter, varav den första finns under länken nedan. Vi rekommenderar att du utför uppgifterna tillsammans med den behandlande personen. Din familj eller en vän kan också vara med och fundera på svaren.

Du kan skriva ut PDF-filen från länken eller skriva ner svaren på ett separat papper. Det är bra att förvara uppgifterna som du utfört i en separat bunt eller pärm, så att du kan titta på dina svar senare.

Man kan lära sig identifiera och även hantera sina symtom på psykos och varningstecknen som förutspår dem. Varningstecken är symtom som uppträder några veckor eller dagar före själva psykosen. De kan vara olika hos olika personer.

Varningstecknen brukar vara ett tecken på att din stressnivå av någon anledning är förhöjd och att din sårbarhet har ökat. Faktorer som utlöser varningstecknen kan vara livsförändringar och olika stressituationer.

För att du ska kunna förebygga ett återfall i sjukdomen behöver du veta vilka som är de typiska försymtomen, dvs. varningstecknen, på just din sjukdom. Du måste också veta vad du ska göra om du märker att risken för ett återfall ökat.

Förutom varningstecknen kan du ha andra symtom, så kallade långtidssymtom. Dessa övriga symtom innebär inte att du håller på att få ett återfall.

Målet med detta avsnitt är att

• lära dig känna igen eventuella risker att insjukna: du känner igen dina varningstecken och kan följa ditt mående med hjälp av varningstecknen
• lära dig metoder att hantera en risksituation: du gör upp en personlig nödplan, hittar egna hanteringsmetoder och lär dig känna igen livssituationer som påverkar ditt mående.

I uppgift 2 finns en lista på de vanligaste varningstecknen på en psykos som kan vara bra att gå igenom tillsammans med din vårdperson. Skriv ut formuläret och notera vid varje varningstecken hur stort problem varningstecknet var för dig före psykosen. I slutet av formuläret finns det tomma rader där du kan lägga till symtom eller varningstecken som du noterade hos dig själv före psykosen, men som inte finns med på den färdiga listan.

Ibland kan en närstående upptäcka varningstecken som du själv inte lagt märke till. Ge gärna enkäten till en familjemedlem eller vän (uppgift 3), så att ni kan gå igenom den tillsammans.

Dina personliga varningstecken hjälper dig följa ditt mående. Försök även fastställa allvarlighetsgrader för dem. Be den behandlande personen eller en närstående om hjälp med det.

Följ till en början dina symtom dagligen med hjälp av nedanstående formulär för uppföljning av varningstecken (uppgift 5). Om uppgiften känns svår kan du be din stödperson om hjälp. Det är viktigt att du lär dig fylla i detta formulär eftersom du själv kan följa dina symtom med hjälp av det. Ta också med dig formuläret på dina vårdbesök.

Om dina varningstecken börjar öka bör du använda dina personliga hanteringsmetoder. De är metoder som är lämpliga för dig för att lindra stress och öka ditt välmående. Vi går igenom dem i nästa avsnitt: Identifiera dina långtidssymtom och lär dig hantera dem. Det viktigaste är emellertid att minska stressen snabbt.

Om dina varningstecken börjar förstärkas kraftigt måste du och din stödperson veta vad ni ska göra. Ofta hjälper det med att öka medicineringen och mängden vila, men man kan även behöva andra metoder.

Krisplanen är ett formulär med samlad information om vad du ska göra och vem du ska kontakta när du behöver hjälp. Krisplanen ska helst upprättas tillsammans med vårdplatsen och dina närstående. Av planen ska det framgå när varningstecknen är så svåra att man omedelbart ska vidta åtgärder enligt krisplanen.

Uppgift 6 innehåller en mall för en krisplan som ni kan fylla i på din vårdplats.

När du ska definiera och följa upp varningstecken kan du ta hjälp av en stödperson du själv valt. Tillsammans med stödpersonen kan du göra ett avtal enligt vilken han eller hon får uppmärksamma dig på situationen och vid behov hjälpa dig söka hjälp om varningstecknen förstärks. Avtalet är bra att ha i skriftlig form.

Stödpersonen kan vara en anhörig, vän eller vårdperson. Det viktiga är att du träffar honom eller henne tillräckligt ofta och litar på honom eller henne. Din stödperson kan också lämna sin åsikt om hur dina varningsteckens allvarlighetsgrad varierar. En del av dina varningstecken är sådana att en närstående person lätt märker om de förstärks. När stödpersonen känner till dina varningstecken kan han eller hon också hjälpa till att följa upp dem.

Långtidssymtom är symtom som uppträder ofta eller nästintill konstant. Man har inte lyckats få bort dem helt genom behandling och rehabilitering. Om de förblir desamma innebär de inte att du håller på att få ett återfall i psykosen, men de kan försämra din livskvalitet. De kan försvåra olika funktioner, och andra kan ha svårt att förhålla sig till dem. Brist på ork till exempel kan vara ett långtidssymtom, och det är påfrestande att höra att man ska skärpa sig när man redan gör allt man orkar.

Det är bra att känna igen vilka symtom du lider av ofta eller konstant och hur symtomen brukar växla. När du har definierat dina personliga långtidssymtom, så här så kan du följa upp dem och med hjälp av dem även ditt eget mående.

Genom att identifiera sina långtidssymtom och kontinuerligt följa upp dem kan man utveckla lämpliga hanteringsmetoder. En viktig del av uppföljningen av långtidssymtom är att prova hanteringsmetoderna i praktiken.

Det kan vara svårt att kontrollera långtidssymtomen, och förändringen kan kännas skrämmande. Ökad kontroll gör det dock lättare att klara av sjukdomen och kan minska symtomen, men förändringen kräver tid och övning. Det är bra om du kan diskutera dina långtidssymtom och hur du hanterar dem på din vårdplats och med dina närstående.

En av metoderna som föreslogs för att hantera långtidssymtom var användningen av ett beskrivande ord. Undrar du vad det betyder? Nedan får du mer information.

Skriv ner dina personliga långtidssymtom. Försök också fastställa allvarlighetsgrader för dem och dina hanteringsmetoder. Be den behandlande personen eller en närstående om hjälp. Du kan titta på en beskrivning av ett långtidssymtom och eventuella hanteringsmetoder i exemplet.

Långtidssymtomen kan försvåras i olika stressituationer. Kan du identifiera vilka slags stressfaktorer som kan öka dina symtom? Om du identifierar stressfaktorerna kan du ofta bereda dig bättre på dem. Du kan också lära dig hantera stressen. På formuläret Uppföljning av långtidssymtom kan du utvärdera dina långtidssymtom varje dag. Ta hjälp av fastställandet av långtidssymtomens allvarlighetsgrad som du gjorde.

Var beredd på att arbetet med långtidssymtomen tar tid. Du kommer troligen att behöva upprepa den här övningen flera gånger innan du märker av några framsteg. Ta med dig uppföljningsformuläret till din vårdplats och gå igenom det där.

Droger (alkohol och narkotika) påverkar hjärnan. Skadorna från droganvändning kan delas in i skador från enstaka användningar och skador från användning under lång tid. Användningen av droger kan öka risken för återfall i psykos. Det skadar också medicineringens effekt och förhindrar ofta också ett bra genomförande av övrig behandling och rehabilitering.

Användningen av droger påverkar också mänskliga relationer. Det leder till problem i familje- och parrelationer och relationerna med vänner och arbetskamrater. Användningen av droger orsakar slutligen ofta stress och ökar därmed uppkomsten eller en förvärrandet av psykossymtom. En del droger orsakar psykossymtom.

Läs mer om droger och psykoser under avsnittet Undvika droger i Psykosguiden. Information om riskerna med alkoholbruk och hur man minskar det finns i Psykportens Handbok om kontroll över drickandet.

Följande uppgifter kan du göra på egen hand, men det är bra att diskutera dem på din vårdplats: där kan du få fler tips som stöd för ett drogfritt liv. Om du har problem med droganvändning bör du fundera på vilka andra behandlings- eller stödtjänster du kan behöva. I Psykportens Sökning på ort och tjänster hittar du drogbehandlingstjänsterna i din region.

Att ha med andra människor att göra kan orsaka stress. Då behöver du bland annat kunna kommunicera. Du måste kunna framföra ditt ärende tydligt. Här har du några av kommunikationens grunddrag.

Minneslista för effektiv kommunikation

Fokusera
När du ska t.ex. till läkaren underlättar det om du kan fokusera på det du vill förklara:

• Gå i igenom det du ska säga i förväg och skriv vid behov en minneslapp som du tar med dig till mottagningen.
• Försök slappna av före mötet (koncentrera dig till exempel på att andas lugnt; ibland kan det hjälpa att tugga tuggummi).

Ögonkontakt
Ögonkontakt gör det lättare att få fram ditt budskap. Även om du kanske tycker det är svårt att se en annan person i ögonen bör du ändå försöka. Ögonkontakten behöver inte vara kontinuerlig, utan det räcker att du kastar en blick på personen du talar med. På så sätt känner du dig starkare och känner att du deltar i diskussionen bättre.

Hållning
Vi kommunicerar med mer än ord och ögonkontakt. Hållningen har också betydelse. Med den kan man visa hur man mår. Genom att förbättra din hållning kan du stärka dina inre känslor. Prova hur en reslig hållning påverkar hur du mår: räta upp ryggen, lyft upp huvudet – hur känns det? Du kanske märker att du känner dig lite modigare och starkare!

Tala tydligt
Hållningen, fokus och ögonkontakten är viktiga, men det är först med hjälp av ord som du kan förklara ditt budskap. För att andra ska förstå dig rätt måste du tala tillräckligt tydligt. Tala tillräckligt kraftfullt och lagom snabbt. För att tala lugnt och tydligt kan du ta hjälp av t.ex. en minneslapp. Då behöver du inte spänna dig eller skynda dig av rädsla att glömma något.

Allt detta ingår i kommunikationsfärdigheter, som är en viktig färdighet vid umgänget med andra. Man kan öva på att framföra sitt budskap tydligt och utvecklas. Alla har vi något att lära när det gäller kommunikation. Om du erbjuds möjlighet att delta i en kommunikationskurs, utnyttja den! Den är till nytta i många situationer. Din egen vårdenhet kan erbjuda olika kurser i sociala färdigheter – fråga den behandlande personen om dem.

Problemlösningsfärdighet

Precis som vid många andra situationer i livet kan det uppstå problem vid behandlingen av en sjukdom. Om du är rådvill och inte vet vad du ska göra bör du ägna lite tid åt att fundera på det. Det är bättre att planera vad man ska göra än att automatiskt testa gamla sätt, åtminstone om de inte verkar fungera.

Nedan hittar du ett formulär över hur man löser problem. Om ett problem uppstår kan du ta fram den här sidan och testa hur du skulle kunna lösa problemet med hjälp av det här formuläret.

Det är bra att se att du måste göra något för att lösa problemet. Det brukar inte räcka med att man väntar. Om du istället reder ut svårigheterna i lugn och ro, en åt gången, lär du dig hantera dina problem. Du kan även fundera över problemlösningsuppgiften med din stödperson eller den behandlande personen.

Föreställnings- och rollövningar

Om du står inför en svår situation kan du försöka öva på den i förväg. Du kan ta föreställnings- och rollövningstekniker till hjälp.

Föreställningsövningar innebär att du i förväg försöker leva dig in i den kommande situationen som känns svår. Det kan man göra genom att föreställa sig hur situationen utvecklas. Du kan gå igenom den kommande situationen detaljerat i huvudet.

Om det till exempel känns jobbigt att gå till läkaren kan du föreställa dig hur du går till läkaren, sitter i väntrummet och hur du hälsar. Du kan föreställa dig ord för ord vad du säger och vad läkaren svarar. Det är viktigt att du har en positiv bild av din prestation. Föreställ dig alltså om och om igen hur du lyckas, hur allt går bra. Öva på att lyckas i huvudet.

Man kan också ”torröva” på den kommande situationen genom att spela upp den med en närstående eller vårdare som en rollövning. Då kommer man gemensamt överens om en situation som man ska öva på och delar upp rollerna i situationen. Man kan till exempel öva på att gå till läkaren genom att en är läkaren och den andra patienten.

När man har kunnat öva på sitt agerande i förväg och kanske även leva sig in i den andra partens ställning i rollövningen känns den verkliga situationen inte längre lika främmande, utan mycket mer bekant och under kontroll.

Avslappning

Det finns flera olika avslappningsmetoder, och genom att prova dig fram hittar du den som passar dig bäst. Du kan använda en viss avslappningsteknik eller något annat som du märker minskar dina spänningar.

Därefter kan du ta itu med problemet på nytt, men mycket lugnare!

Om du märker att någon metod hjälper dig slappna av kan du göra den till din ”teknik”. Det kan vara t.ex. att lyssna på en låt, motionera, upprepa en låt eller dikt i huvudet eller koncentrera dig på att andas lugnt. Du kan också testa Psykportens avslappningsövningar, som du hittar under Psykportens egenvårdssektion (Verktyg för egenvård av psykiska symptom).

Skitsofrenian käypä hoito. Finska Läkarföreningen, 2013.

Kallanranta, Tapani–Rissanen, Paavo-Vilkumaa, Ilpo: Kuntoutus. Kustannus Oy Duodecim. 2001.

Kampman, Olli: Skitsofrenian diagnoosi ja varhaistunnistaminen. Finlands läkartidning 12/2001 årgång 56.

Kauppi,Tim: Jos ottaminen ottaa päähän. Miten vähennän tai lopetan itse. Förlagsaktiebolaget Otava.

Koski-Jännes, Anja: Kuinka paljon on paljon? Opas vähentäjille ja lopettajille. Förlagsaktiebolaget Otava.

Koskisuu, Jari: Oman elämänsä puolesta, mielenterveyskuntoutujan työkirja. Edita Prima Oy, Helsingfors 2003.

Kähkönen, Seppo–Karila, Irma–Holmberg, Nils (red.): Kognitiivinen psykoterapia. Duodecim, Jyväskylä 2001.

Lundin, Lennart–Ohlsson, Ove S.–Berg, Leif–Tiitta, Liisa (red.): Psyykkisen toimintakyvyn häiriöt, tukea ja apua kognitiivisiin toimintahäiriöihin. Anhörigas stöd för mentalvården Nylands förening rf. Profami Oy 2003.

Symtomhanteringskurs, arbetsbok för den studerande: Samkommunen för Satakunda sjukvårdsdistrikt, Psykiatriska resultatområdet 2002.

Psykoottisten häiriöiden ryhmäterapia, Työkirja: Helsingfors hälsocentral, Psykiatriavdelningen, Gruppterapicentralen 05/2004 / 01/2009.

Röyks, Rune–Saarela, Tarja: Sosiaalisen ja itsenäisen elämisen taidot. Oireidenhallintaohjelma. ohjaajan kirja. Jorvs sjukhus, Psykiatriska enheten, 1995.

Suominen, Sauli (red.) Henkilökohtainen palveluohjaus, Case management mielenterveys-työssä. Anhörigas stöd för mentalvården Nylands förening rf. Satakunnan painotuote oy, Kokemäki 2001.

Man kan lära sig leva med en psykossjukdom. Psykoedukation är en av metoderna som har utvecklats för det. Genom att känna till sina symtom och stressfaktorer kan man förhindra att man insjuknar på nytt, dvs. att symtomen förvärras så att de får verklighetsuppfattningen att vackla rejält. När du identifierar vilka av dina symtom som innebär en ökad risk för ett återfall kan du följa ditt mående och vid behov söka extrahjälp i tid. Att söka hjälp i tid är en viktig metod för att hantera sin sjukdom. Att lära känna sin sjukdom och hitta sätt att hantera sina symtom minskar stressen som i sig orsakar sjukdomen. Möjligheterna till ett bra liv med sjukdomen och trots sjukdomen förbättras.