Det finns flera instanser som hjälper och stöder ungdomar. Det finns även ett flertal yrkesgrupper som kommer i kontakt med ungdomar. Åtminstone läkare (till exempel skolläkaren eller en ungdomspsykiater), psykologer, sjukskötare, hälsovårdare, socialarbetare (till exempel skolkuratorn), ungdomsarbetare, ergoterapeuter, fysioterapeuter, psykoterapeuter, präster, diakoner och närvårdare kan fungera som kontaktperson.

Vad händer när den unga träffar sin kontaktperson? I huvudsak bygger stödet och vården på samtal. Man går igenom saker som den unga lyfter fram, både mycket vardagliga och mycket allvarliga ämnen. Vanliga samtalsämnen är bland annat relationer (vänner, familj, pojk- eller flickvänner), den egna orken (psykisk hälsa), skolgången och sådant som påverkar den ungas beteende.

Var träffas man?

I vanliga fall träffas man i skolan, på ungdomspolikliniken, i församlingens eller ungdomsväsendets lokaler eller till exempel på en psykoterapeuts privatmottagning. Yrkesmänniskorna kan även träffa den unga i hans eller hennes hem. Den unga kan söka sig till mottagningen på eget initiativ eller också kan till exempel föräldrarna eller en lärare hänvisa den unga till mottagningen. Det finns många yrkesutbildade personer som ungdomar kan träffa utan remiss (i praktiken krävs remiss endast till ungdomspolikliniken). I regel kan man besöka till exempel skolhälsovårdaren, skolkuratorn eller en ungdomsarbetare utan att boka tid.

Gemensamt för alla dessa besök är att den unga och hans eller hennes kontaktperson ofta träffas på tumanhand. Naturligtvis kan den ungas föräldrar eller exempelvis en lärare vara med på något av besöken eller på alla besök, speciellt då man planerar stöd- eller vårdbehovet och tillsammans går igenom den ungas/familjens situation.

Att komma överens om besök

Ett besök varar vanligtvis från några minuter till en timme beroende på hur den ungas situation ser ut, den ungas önskemål eller vilken typ av besök det är fråga om. Ett besök kan till exempel innebära att den unga går till skolhälsovårdarens mottagning, ställer en fråga och får ett svar. Då varar besöket kring tio minuter. Man kan också ha regelbundna möten som alltid varar 45 minuter.

Den ungas kontaktperson kommer alltid överens om besökstiderna tillsammans med den unga och målsättningen är att den unga själv ser till att infinna sig till mötet på överenskommen tid. Vid behov kan man även komma överens om att den ungas kontaktperson informerar föräldrarna eller till exempel en lärare om besökstiderna. Vid behov kan man även sända ett ”kom ihåg-sms” om besöket till den unga. Ju äldre person det är fråga om, desto mer förväntas han eller hon själv ta ansvar för sina besök hos kontaktpersonen.

Beroende på var man träffas kan den unga antingen gå direkt in i mottagningsrummet vid överens-kommen tid eller vänta på kontaktpersonen i ett väntrum. I vissa fall kan den unga träffa sin kontaktperson till exempel på ett café eller över ett spel.

Hur ofta träffas man?

Hur ofta besöker den unga sin kontaktperson? Detta varierar mycket beroende på den ungas situation, behov och motivation. Det kanske bara handlar om ett besök eller ett till två besök i veckan. Man kan även träffas mer sällan på återbesök. Speciellt i fråga om terapi blir det allt vanligare att man kommer överens om ett ”paket” med till exempel tio eller tjugo besök. Då sätter man upp mycket tydliga och specifika mål, som till exempel att den ungas ångest lättar.

Under hur lång tid besöker ungdomen sin kontaktperson? Även detta varierar mycket beroende på den ungas situation, behov och motivation. Det kan till exempel handla om ett besök hos skolpsykologen, eller också kan man komma överens om psykoterapi som pågår flera år.

Konfidentialitet

Gemensamt för alla möten är att de är konfidentiella. Den unga kan i förtroende berätta om sin situation för sin kontaktperson och vara säker på att denne inte direkt rapporterar det som sagts till exempel till den ungas föräldrar eller lärare. Kontaktpersonen och den unga bestämmer tillsammans vad som vid behov kan föras vidare till andra. Ett undantag från detta är situationer där kontaktpersonen förpliktas av lagen. Till exempel måste kontaktpersonen kontakta den ungas föräldrar eller en socialarbetare inom barnskyddet om han eller hon får vetskap om ett allvarligt missbruk, självdestruktivitet eller att den unga har planer på att grovt skada en annan person eller egendom.