Föräldrar, vänner, lärare, olika hjälpande instanser m.m. kan endast hjälpa den unga till en viss gräns om den unga inte själv har vilja eller motivation att ta emot hjälp och förändra situationen. Det är vanligt att den unga gör motstånd och framför sina egna starka åsikter. Den unga har full rätt att uttrycka alla sina åsikter. Det bör ingen låta sig skrämmas av. Ofta ökar dessutom den ungas motivation i takt med att tilliten växer och samarbetet framskrider. Det är viktigt att den unga utan att tveka framför sina egna önskemål i fråga om och målsättningar för behandlingen eller samarbetet i övrigt.

Den unga och de vuxna bör fundera över varför den unga motsätter sig samarbetet: har den unga tidi-gare blivit besviken på hjälpen, upplever han eller hon att inget ändå hjälper, att ingen bryr sig på riktigt, att problemen egentligen ligger hos föräldrarna och inte hos en själv eller att man inte upplever sig vara sjuk och i behov av hjälp.

Tecken på positiv motivation är att den unga håller fast vid överenskomna tider och att han eller hon vill gå igenom saker på sitt eget sätt. Motivationen kan variera i styrka från dag till dag eller allt eftersom situationen förändras. På det sättet än den unga inte annorlunda än alla vi andra. Om man känner att den ungas motivation är körd i botten, ska man helst öppet diskutera detta med den unga och hans eller hennes närstående. Man kan försöka locka fram motivationen till exempel genom att komma överens om att ta en paus i besöken eller genom att tillsammans med den unga försöka hitta ett nytt sätt att tackla problemet eller situationen. Det går inte att påskynda det psykiska arbetet, den unga bestämmer själv takten. Man kan inte tvinga någon till att samtala.