Kriser, sorger och förluster är en del av livet, alla möter dem i något skede av livet.  De hör till livets naturliga gång. Det finns många slags kriser och var och en upplever kriser på sitt eget sätt. Sorgliga, tråkiga och skrämmande händelser som förändrar livet lämnar sina spår men det går att komma över dem.

(Detta innehåll har tagits fram i samarbete med Föreningen för mental hälsa i Finland.)

Vad är en kris?

Det finns många slags kriser. En utvecklingskris avser en kris som är en följd av naturliga händelser i livet. Dessa naturliga förändringar orsakar inte en kris hos alla, men för vissa är förändringarna inte lika lätta och de behöver mer tid och stöd för att klara av förändringarna. I ungdomen kan en utvecklingskris orsakas till exempel av att kroppen förändras eller av att man lösgör sig från föräldrarna. Senare i livet kan till exempel avslutandet av studierna, övergången till arbetslivet eller pensionering orsaka en kris.

En livskris kan uppstå i en långvarig, påfrestande situation. I ungdomen kan långvariga problem i familjen eller i anslutning till skolgången, till exempel föräldrarnas skilsmässa, arbetslöshet eller ett insjuknande, orsaka en livskris.

En akut kris är en oväntad, plötslig och ovanligt stark händelse som skulle kunna orsaka betydande lidande för i stort sett vem som helst. Sådana händelser kan till exempel vara en närståendes oväntade död, uppsägning, en plötslig skilsmässa, att bli utsatt för våld, trafikolyckor eller att bevittna en trafikolycka. I en sådan situation känner man sig otrygg för att man inte har kontroll över det som händer omkring en eller de egna reaktionerna. Olika känslor såsom ilska, retlighet, hjälplöshet och ibland även skam och skuld kommer upp till ytan.

Hur påverkas människan av en kris?

En akut kris utlöser individuella reaktioner hos människor. De flesta går igenom fyra faser i krisen.

Med chockfasen avses de första ögonblicken efter en omskakande händelse eller efter att man fått veta om en sådan. Den unga kan inte fatta att det som hänt verkligen hänt och hela situationen känns overklig. Under chockfasen beter sig människor på olika sätt och i förväg är det omöjligt att veta hur man reagerar i en krissituation. En del skriker och gråter, andra blir handlingsförlamade medan åter andra verkar agera lugnt och effektivt. Psyket skyddar sig mot det traumatiska som det ännu inte kan ta emot. I det här skedet är det mycket viktigt för den unga att någon annan människa är närvarande, tar hand om honom eller henne och lyssnar. Den vuxna ska lugna och ta kontroll över situationen.

Under reaktionsfasen börjar man förstå att det som hänt är verkligt och då kommer känslorna fram. Då börjar man bearbeta och sörja det inträffade. Känslorna vänds upp och ner och kan vara smärtsamt kraftiga. Den som befinner sig i kris kan skuldbelägga sig själv eller andra för det inträffade, gråta, vara orolig och rädd. Ofta reagerar hela kroppen: man darrar, känner svindel, hjärtat klappar, man kan inte somna och har huvudvärk. I det här skedet är det den vuxnas uppgift att prata med den unga och strukturera händelserna. Man ska acceptera den ungas reaktioner, även förnekande och aggression – vetskapen om att den vuxna klarar av att ta emot de starka känslorna och samtidigt ge den unga sitt orubbliga stöd skapar trygghet.

Under bearbetningsfasen går man igenom händelsen genom att minnas och prata, en del människor berättar om och om igen om det inträffade. Den unga kan vara uppretad och dra sig undan socialt liv. Sorgen kan komma till uttryck som saknad eller längtan men också som ilska, bitterhet och rädsla. Denna fas tär på krafterna och den unga kan därför vara trött, orkeslös och ha koncentrationssvårig-heter. I det här skedet behöver den unga en empatisk lyssnare, någon som ger sin tid och sitt stöd och håller hoppet vid liv.

Under nyorienteringsfasen hittar man så småningom en ny balans. Allt eftersom människan börjar acceptera det som hänt börjar hon anpassa sig till den nya situationen. Det inträffade blir som ett ärr som alltid finns kvar men som inte hindrar en från att få ett nytt grepp om livet. Under sorgearbetet omvandlas förlusten så småningom till minnen och till en del av det förflutna. Tilltron och tilliten till livet återvänder och stärks. Även nu behöver den unga fortfarande tidvis stöd, hopp och uppmuntran, särskilt vid större val.

Ibland behöver människan effektivt skydda sig mot den smärta som krisen orsakat. När den psykiska smärtan blir för stor, avstannar människans krisreaktioner och händelsen eller delar av den låser sig i kroppen och sinnet. Då behövs utomstående hjälp för att klara av situationen. Att söka hjälp är alltid ett bevis på styrka och mod.

Hur överlever jag en kris?

Att klara sig igenom en kris kräver mycket fysisk ork, psykiska resurser och ett starkt skyddsnät som ger stöd. Du kommer framåt i sorgearbetet när du bemöter det som gör ont och släpper fram känslorna. Det är bra att komma ihåg att förbryllande och även konstiga reaktioner är normala. Var och en har sina sätt att klara av smärtsamma händelser i livet. Det går att överleva kriser. Det finns många sätt att lindra smärtan och du kan även öva på dessa överlevnadsmetoder. Ändå är det viktigt att komma ihåg följande:

Det hjälper att prata om det. När du berättar för andra vad som hänt, vad du känner och tänker, får känslorna ett namn och blir då lättare att hantera. Genom att prata blir det inträffade verkligt, man kan förstå det och bearbeta det. Det är bäst att prata om saker med deras rätta namn. Även om du mitt i krisen bara vill krypa ihop i din sorg och dra dig undan, behöver du andra i din närhet under krisen. Du kan prata om dina känslor med en vän eller en förälder eller en trygg vuxen såsom en lärare, ung-domsledare eller hälsovårdare.

Gråt ger dig lättnad. Kroppens mest naturliga sätt att reagera på sorg är att gråta. Gråten frigör inre spänningar och har en avslappnande effekt på kroppen och på sinnet. Gråten hjälper dig att förstå dina känslor och då är det även lättare att prata om dem. Det gör inget om man gråter inför andra.

Uttryck dig genom handling. Du kan föra dagbok över händelsen och de känslor och tankar som den väckt. I dagboken kan du också skriva ner skrämmande, fientliga och förbryllande känslor. Om du har förlorat en närstående människa, kan du skriva ett brev till henne där du berättar det som förblev osagt. Vissa bearbetar sina känslor genom att teckna, måla, röra på sig, musicera eller sjunga.

Ta hand om dig själv. Sorgen tär på krafterna. Det är bra om du orkar ta hand om din hälsa, eftersom en välmående kropp också ger psykiska krafter. Vila tillräckligt, ät regelbundet och vistas ute åtminstone en kort stund varje dag.

Du får vara glad. Mitt i sorgen och krisen finns det även plats för glada stunder och du ska inte känna skuld för dessa. Så småningom upptäcker du stunder, till och med dagar, då sorgen inte längre är härskande. Tillåt dig själv att leva vidare.

Överlevarens segel (enbart på finska)

När känslorna svallar ska du alltid försöka minnas att alla känslor någon gång går över. Alla känslor mattas av och förändras och livet går vidare.

Hur kan den vuxna hjälpa den unga?

Det finns många sätt att hjälpa en ung som är mitt inne i en kris eller sorg. Man ska lyssna på den unga och när den unga är redo att tala om sina känslor ges samtalen tid och utrymme. Den unga kan berätta om händelsen och sina känslor om och om igen. Man kan också fråga den unga om det finns något sådant som man själv inte har kommit på att fråga, men som det skulle vara bra att prata om. Genom sin närvaro signalerar den vuxna trygghet och omtanke om den unga.

Den vuxna har till uppgift att skapa trygghet i form av dagliga rutiner: livet går sin gilla gång både i sko-lan och hemma. Den unga vill ofta återvända till skolan och sina vänner relativt snart efter händelsen men behöver samtidigt omtanke, förståelse och flexibilitet i vardagen. Vid behov måste den vuxna ta reda på var den unga kan få utomstående hjälp och se till att den unga får hjälp. Den vuxna håller tilliten och hoppet vid liv och visar att han eller hon finns där även i fortsättningen. Det viktiga är att den unga upplever att någon ser och hör honom eller henne.​​