Med självdestruktivitet avses ett beteende som inbegriper självskadebeteende eller att man tar livsfarliga risker. Beteendet kan vara direkt eller indirekt. Vid indirekt självdestruktivt beteende kan personen ta livsfarliga risker dock utan en medveten avsikt att skada sig eller dö. Indirekt självdestruktivitet kan framkomma till exempel som risktagande i trafiken, överkonsumtion av rusmedel, försummelse av fysiska sjukdomar eller orimligt belastande av den egna hälsan. Hos flickor kan också promiskuöst sexuellt beteende betraktas som självdestruktivt. Direkt självdestruktivitet kan visa sig som självmordstankar, att man pratar om självmord, försöker begå självmord eller begår självmord.

Om du oroar dig för en ung människas självdestruktiva beteende

Om du oroar dig för en ung människas självdestruktiva beteende ska du kontakta den ungas föräldrar eller vårdnadshavare eller en yrkesutbildad person med erfarenhet av arbete med unga. Om din oro är så stark att du är rädd att den unga skadar sig själv så fort han eller hon får tillfälle att göra det, ska du hänvisa den unga till närmaste sjukhusjour eller ringa 112.

Unga funderar mycket på livet och döden

Unga funderar mycket på livet och döden. Ibland har man stunder i livet när man upplever att livet inte är värt att levas. Självdestruktivt beteende är ofta ett symtom på en psykisk störning. Det finns ingen enskild faktor utan situationen är summan av flera svårigheter. Emellertid kan redan en enstaka händelse i livet fungera som en utlösande faktor. Dystra, självdestruktiva tankar handlar vanligtvis om att något känslotillstånd upplevs som outhärdligt. Till exempel kan man känna så stark skam att livet känns oöverkomligt svårt. Också besvikelse eller sorg är vanliga orsaker till självdestruktiva tankar. Om de självdestruktiva tankarna beror på en svår livssituation, är det viktigt att man försöker påverka omständigheterna. Det är alltid bra att komma ihåg att ingen livssituation är så fruktansvärd att det inte skulle komma bättre tider. Ibland har de självdestruktiva tankarna koppling till någon sjukdom, till exempel depression eller en ätstörning, och då måste man söka hjälp även för detta.

Förringa inte självdestruktiva tankar

Avsikten med självdestruktiva tankar hos unga är sällan att dö, utan i stället att bli kvitt en tillvaro som känns olidlig. Den unga upplever situationen som en återvändsgränd. Den unga önskar att den svåra situationen eller sinnesstämningen ska bli bättre. Ibland ger den unga utlopp för illamåendet genom att skada sig själv, till exempel genom att skära sig. Självskadebeteende kan börja nästan som av ett misstag, först testar man gränserna och sedan blir det för svårt att kontrollera beteendet eller sluta med det. Om du skär dig eller har en vän som gör det, dröj inte med att söka hjälp.

Självmordstankar är ofta en riskfaktor för självmordsförsök och självmord och bör därför aldrig un-derskattas. Tidigare självmordsförsök, att man pratar om självmord och svår depression är tecken på självmordsrisk. Också självmord i släkten, självskadebeteende, onödigt risktagande och ett stort in-tresse för döden kan vara riskfaktorer. En ung kan reagera kraftigt till exempel på sexuellt utnyttjande, mobbning i skolan, att en kärleksrelation tar slut eller andra kränkningar eller förluster, ekonomiska bekymmer, svåra hemförhållanden som till exempel föräldrarnas missbruksproblem. Också stora omställningar i livet, till exempel föräldrarnas skilsmässa eller en närståendes död, kan öka risken för självmord hos unga. Bakom de självdestruktiva tankarna och beteendet ligger ofta depression, alko-holproblem, ångestsyndrom eller någon annan svår psykisk störning.

Återkommande självmordstankar är ett tecken på att den unga mår dåligt och att hans eller hennes utveckling har rubbats. Illamåendet återspeglas på den ungas skolprestationer, han eller hon kan ha koncentrationssvårigheter, vara ointresserad eller orkeslös, missbruka rusmedel, isolera sig, ha svårt att somna eller vilja sova jämt samt ha en förändrad aptit. Uttryck om självmordstankar är alltid ett rop på hjälp och en önskan om att få svar. Tankarna är ett tecken på illamående, villrådighet och åtminstone tillfällig hopplöshet. Om den unga dessutom känner en stark vilja att dö eller planerar självmord finns det risk för att han eller hon försöker begå självmord.

Ett självmordsförsök är alltid ett rop på hjälp

Ett självmordsförsök är alltid ett rop på hjälp. Den största delen av självmordsförsöken hos ungdomar görs impulsivt och en stor del av dem i berusat tillstånd. Diffusa och även lindriga självmordsförsök är alltid allvarliga tecken på att den unga inte har haft kontroll över sina impulser. Därför borde man alltid få den unga att stanna upp och fundera på allvaret i sådana gärningar i stället för att neka eller vifta bort incidenten.

Merparten av de ungdomar som begått självmord har pratat om sin avsikt

Merparten av de ungdomar som begått självmord har pratat om sin avsikt, men ofta bara med jämnåriga. Hur svårt det än känns ska du alltid försöka att i ett tidigt skede prata om ditt illamående med en trygg vuxen. Det är viktigt att berätta hur du mår och hur din situation är till en trygg vuxen så att du kan få hjälp och stöd innan situationen förvärras. Du kan berätta att du behöver hjälp eller stöd men inte vet till vem eller vart du ska vända dig. När man berättar om sin situation för en annan människa, är man inte längre lika ensam och då kanske man också upptäcker hur man kan göra sig av med de dystra tankarna och undvika impulsiva handlingar.

Om en ung berättar om sina självdestruktiva tankar för en vän och vännen blir oroad över det som den unga har sagt, måste vännen alltid berätta om sin oro för en vuxen. En ung ska inte behöva ta ansvar för en så allvarlig situation. Även om det kanske känns som att man sviker sin väns förtroende när man berättar för en vuxen, måste man alltid göra det, oavsett hurdan situationen är.

Det åligger den vuxna att skydda den unga och ingripa i en oroväckande situation. Prat om självmord ska alltid tas på allvar och får inte bagatelliseras. Det är viktigt att komma ihåg att ett tidigt ingripande, att man diskuterar saken med den unga och vidtar direkta åtgärder för att hjälpa honom eller henne visar att du vill hjälpa. Samtalet skadar inte den unga och inte ens uppriktiga frågor leder till självskadebeteende. Du kan till exempel fråga den unga: ”Kan du berätta vad som gör dig ledsen, nedstämd eller förargar dig? Har du haft självmordstankar? Vad skulle kunna hjälpa dig att komma vidare i ditt liv? Hur kan jag hjälpa dig?” Du kan fråga den unga rakt ut om det är säkert att han eller hon inte skadar sig själv inom den närmaste framtiden.

När man talar med den unga ska man behålla lugnet, lyssna öppet och ge den unga tid. Den unga ska ges möjlighet att ta upp och diskutera sådant som skapar ångest, är jobbigt och som han eller hon har hållit hemligt. Det kan underlätta känslan av att befinna sig i en återvändsgränd, ge ett hoppfullt perspektiv och hjälpa den unga att se att det finns andra alternativ utöver de självdestruktiva. Visa för den unga att du vill ta hand om honom eller henne och bryr dig, utan att anklaga eller fördöma. Du kan peppa den unga genom att säga ”det här klarar vi oss igenom” eller ”vi kommer över den här besvikel-sen” och framför allt ”jag hjälper dig och det finns hjälp att få”.

Hjälp och stöd är viktiga!

Den vuxna ska se till att den unga får hjälp. En ung som vill dö eller har självdestruktiva tankar får inte lämnas utan stöd. I en akut situation är det viktigt att säkerställa hans eller hennes trygghet. En yrkesmänniska bör bedöma situationen för att kartlägga hur brådskande den är och hurdan trygghet eller tillsyn den unga behöver.

Om du själv har självmordstankar eller livet känns hopplöst, tala om dina tankar med en vuxen trots att det kan kännas svårt att söka hjälp eller ta upp situationen med någon. När man berättar om sin situation för en annan människa är man inte längre lika ensam och då kanske man kan hitta sätt att göra sig av med de dystra tankarna. Genom att prata om sin situation och sina känslor med någon kan man även själv bättre förstå dem.

Prata om din situation hemma, det är föräldrarnas uppgift att lyssna och hjälpa. Om du känner att du inte kan prata om saken hemma, så finns varje vuxen person i skolan där för dig. Du kan gå till hälsovårdaren eller dröja kvar i klassrummet efter lektionen eller skolan för att prata med den lärare som känns förtroligast. Också andra vuxna, såsom ungdomsledare, tränare eller andra fritidsledare är sådana vuxna för vilka du kan berätta om dina tankar. De fördömer dig inte, utan ger dig stöd och trygghet. För den vuxna kan du berätta att du behöver hjälp eller stöd men inte vet vart eller till vem du ska vända dig. Du kan berätta om eller skriva ner dina tankar och hur du mår och fråga vad du borde göra. Det är alltid värt att söka hjälp, ingen behöver orka ensam.

Mer information på internet