Psykosguide

En psykos är en allvarlig psykisk störning där personens verklighetsuppfattning är nedsatt och han eller hon har svårt att skilja på vad som verkligt eller inte. Det är tidvis svårt att skilja mellan verkligheten och föreställningarna i ens eget huvud.

I sin snävaste form definieras en psykos som uppträdande av tydliga vanföreställningar eller hallucinationer utan att personen är medveten om deras karaktär av psykisk störning. Ibland upptäcks psykosen också utifrån ett grovt avvikande beteende eller osammanhängande tal.

En psykos kan även vara kortvarig och övergående, men i guiden Information om psykos fokuserar vi främst på beskrivningen och behandlingen av långvarig psykossjukdom, schizofreni. Det gäller att komma ihåg att korta övergående psykossymtom även kan vara kopplade till andra psykiska störningar.

Exempel på psykotiska symtom
  • förvirring och ologiskt tänkande
  • hallucinationer, som syn-, ljud- och luktvillor
  • underliga föreställningar som man är övertygad om är verkliga
  • underliga förändringar i känslolivet
  • förändringar i beteende, t.ex. skrattar åt sig själv eller talar med sig själv
  • avsevärda svårigheter att diskutera och fungera i mänskliga relationer
  • förhöjd initiativlöshet och låg allmän energi
  • isolering
  • långsammare eller mycket snabbare tankegång.

Psykotiska symtom kan delas in i positiva och negativa symtom. Positiva symtom är överflödiga symtom i förhållande till normal psykisk funktion, som hallucinationer, vanföreställningar samt osammanhängande tal och beteende.

Negativa symtom eller bristsymtom är i sin tur nedsatta eller brist på normala tankar, känslor eller beteende. De visar sig i form av dämpade känslor, utarmat tal, asocialt beteende, oförmåga att känna tillfredsställelse samt apatiskt tillstånd.

 Orsaker till psykos

Det finns ingen entydig orsak till psykos, utan många faktorer gör att man drabbas av en psykos. Man har konstaterat att bland annat skador under graviditeten och förlossningen och utvecklingsstörningar har betydelse. Sådana skador eller utvecklingsstörningar verkar finnas oftare hos personer som lider av en psykos än hos befolkningen i genomsnitt.

Olika ärftliga faktorer kan också öka mottagligheten för psykos. Familje-, tvilling- och adoptionsstudier har visat att en  genetisk mottaglighet är knuten till schizofreni, om än multifaktoriell. Man har inte hittat någon enskild ”psykosgen”. Genetiska faktorer och klimatet i uppväxtfamiljen bidrar också tillsammans till att kraftigt öka mottagligheten.

Användning av droger och framför allt cannabis ökar risken för ett psykotiskt utbrott framför allt hos personer som i övrigt löper ökad risk att drabbas. Förutom biologiska faktorer kan faktorer knutna till uppväxtmiljön öka risken att drabbas. Upprepat våld och upprepad försummelse under barndomen tycks vara vanligare bland psykossjuka än bland psykiskt friska personer.

Stress i anknytning till en ansträngande livssituation är en riskfaktor hos sårbara personer. När stressen överskrider anpassningsförmågan kan man bli psykiskt sjuk. Etiologin, dvs. läran om orsakssamband, framhäver samverkan mellan ärftlig mottaglighet och miljöfaktorer: själva sjukdomen eller störningen bryter ut först efter summan av flera faktorer. En del människor är mer psykiskt sårbara än andra och en del människor går igenom fler tunga saker i livet.

Mer information om symtomen vid psykossjukdomar, orsakerna till dem och hur man förebygger dem finns i Psykportens Sökningen enligt diagnos.

 Psykotiska störningar

Ett enstaka psykossymtom är inte ett tecken på en psykossjukdom. Enligt dagens diagnosklassificering skiljer man mellan olika psykotiska störningar baserat på bland annat hur länge symtomet eller symtomen varar. Psykiska störningar kan också ha psykotiska symtom, men de behandlas inte närmare här.

Schizofreni är en långvarig sjukdom där den sjuke tidvis har svårt att behålla sin verklighetsuppfattning. Den uppträder ofta i ung vuxen ålder och kan ha en skadlig inverkan på de kognitiva och känslomässiga funktionerna och på beteendet. Kognitiva funktioner är knutna till mottagning, hantering, förvaring och användning av information. De är till exempel iakttagande, inlärning, minne, språkliga funktioner, problemlösning, slutledning och viljestyrda rörelsefunktioner.

Symtomen varierar ofta genom livet. Inget enskilt symtom är dock utmärkande för just schizofreni. Ytterligare problem kan vara svårigheter i sociala relationer och att ta hand om sig själv.

Betydande nedsättning av arbets- och funktionsförmågan kan vara kopplad till schizofreni, men man kan också rehabiliteras från det. En schizofrenipatient kan ha svårt att tänka kreativt, knyta och bevara nära mänskliga relationer samt uttrycka sina tankar och centrala känslor såsom rädsla och kärlek tydligt. Främmande ljud som tränger sig in i huvudet, hot utifrån och främmande röster kan vara skrämmande upplevelser i upplevelsevärlden. Genom medicinering och olika rehabiliteringsåtgärder kan man dock lindra dessa symtom och få dem under kontroll.

Fenotypen för en schizoaffektiv störning ligger mellan schizofreni och psykiskt störning. Periodvis förekommer svår depression eller mani, periodvis eller samtidigt typiska symtom för schizofreni som vanföreställningar och hallucinationer. I behandlingen förenar man principerna för god vård vid såväl psykiska störningar som schizofreni. Diagnosen fastställs oftast först efter flera episoder.

Vid vanföreställningssyndrom är vanföreställningar, eller delusioner, ett centralt symtom. De är inte säregna som vid schizofreni, och inga andra tankestörningar, hallucinationer eller brist på känslor är knutna till sjukdomen. De flesta kliniskt betydande vanföreställningarna är av förföljelseslaget, men de kan också innehålla svartsjuka, vara knutna till den egna kroppen, erotiska eller baseras på storhetsföreställningar. Vanföreställning ska inte förväxlas med normal misstänksamhet, vilket hjälper en människa skydda sig mot gärningar från omgivningen som tolkas som onda.

Lortvariga psykotiska störningar är en mångfaldig grupp störningar som har det gemensamt att den psykotiska episoden bara varar en kort period, varefter patienten ofta återhämtar sig helt. En störning utlöses vanligen av stressfaktorer, som skilsmässor och förluster. Personlighetsfaktorer av biologiskt eller psykologiskt ursprung som visar sig först i en ovanlig situation kan också vara knutna till insjuknandet.

Övriga psykotiska störningar är bland annat psykoser som är så atypiska eller kulturellt bundna att de inte kan klassificeras i andra psykosgrupper. Ett exempel är förlossningspsykos. Typiskt för dessa störningar är uppträdandet av en del psykotiska symtom, som vanföreställningar, hallucinationer eller tydligt osammanhängande beteendedrag.

Schizotyp personlighetsstörning kan skiljas från schizofreni om de psykotiska symtomen saknas. Personer med denna störning har dock ofta mycket konstiga och annorlunda tankar. Störningen är lindrigare än schizofreni, men långvarig.  ​​​​

 Behandling av akut psykos

Det är viktigt att identifiera psykossymtomen i ett tidigt skede så att man kan sätta in behandling så snart som möjligt. Framgångsrik behandling kan förkorta den akuta fasen av psykosen. Akut psykos yttrar sig som agitation eller underligt beteende med olika vanföreställningar, hallucinationer eller tanke- och talstörningar och ibland även sömnlöshet, agitation, aggressivitet eller depression.

Innan en psykos bryter ut kan man i kanske flera månaders tid iaktta så kallade förebådande symptom, som inte alltid är lätta att känna igen som symtom på en psykos. Det kan bland annat vara energibrist, minskad motivation, nedsatt koncentrationsförmåga, sömnlöshet, ångest, att personen drar sig undan och irritation.

I den akuta fasen är målet att minska psykossymtomen effektivt genom lämplig medicinering och terapeutisk växelverkan. Behandlingen kan även genomföras inom öppenvården om patienten har tillräckligt bra möjlighet till kontakt med en psykiatripoliklinik inom öppenvården eller på en rehabiliteringsenhet.

Behandling på en avdelning kan komma på fråga om de psykotiska symtomen är svåra eller om de innebär att patienten behöver en trygg vårdmiljö. Inledandet av psykosmedicinering baseras alltid på en utvärdering av den individuella patientens situation. Medicinering i början av behandlingen behövs framför allt för att lindra de så kallade positiva symtomen.

Den sjuka kan till en början ha svårt att förstå att han eller hon behöver vård. Eftersom verklighetsuppfattningen är bristande på grund av sjukdomen känns de psykotiska symtomen, som hallucinationer eller vanföreställningar, till en början mycket verkliga. Under behandlingens gång börjar verklighetsuppfattningen återgå till det normala. På så sätt kan patienten delta ännu mer aktivt i planeringen av sin behandling och samarbeta med vårdpersonalen. Det är viktigt med en förtrolig vårdrelation. Medicinering lindrar symtomen och förhindrar nya psykoser.

Medicinering av psykos

Medicinering är en viktig del av behandlingen av psykoser. Läkemedlen lindrar sjukdomssymtomen och minskar risken för återfall. Medicinering gör det ofta möjligt att genomföra andra behandlingsformer.

Det är bra att diskutera frågor kring läkemedel och medicinering med läkaren. Du får även information och vägledning av annan vårdpersonal. Behovet av medicinering är ofta långvarigt, hos en del livslångt.

Tanken på långvarig medicinering kan till en början kännas jobbig. Ökat välmående i samband med medicinering är dock ett tecken på att behandlingen varit framgångsrik och att man ska fortsätta med den enligt anvisningarna.

Precis som alla andra läkemedel kan även psykofarmaka ha biverkningar. Man ska alltid diskutera biverkningar med läkaren så att man vid behov kan byta medicinering till en som passar bättre. Fördelarna med läkemedlet är oftast mycket större än nackdelarna.

Information om medicinering av psykossjukdomar finns under avsnittet Läkemedel.

 Rehabilitering och återhämtning

Rehabilitering är en individuell process som inleds direkt i början av behandlingen och är en fast del av den. Med hjälp av rehabilitering undviker patienten att utestängas och får bästa möjliga livskvalitet och kontroll över sin sjukdom. Det är svårt att skilja mellan rehabilitering och behandling: de går hand i hand. Bearbetning av följande är alltid en fast del av behandlingen av psykoser:

  • symtomhantering
  • lära sig lösa problem
  • lära sig sociala färdigheter
  • lära sig hantera ett boende och pengar
  • studier
  • arbetslivet.

Även om man kan påbörja rehabiliteringen redan på sjukhuset sker den huvudsakligen inom öppenvården. Ibland kan det även behövas rehabiliterande avdelningsvård, och då kan sjukhusperioden vara i flera månader. På psykiatriska vårdenheter kan man göra saker relaterade till rehabilitering på väldigt olika sätt. Oftast utses en vårdande person, en så kallad egenvårdare, rehabiliteringsansvarig eller servicehandledare, till personen som drabbats av en psykos. Mötena med den egna vårdpersonen inkluderar ovan beskrivna teman knutna till rehabiliteringen.

Förutom personliga möten ingår även familjearbete och olika rehabiliteringar i gruppform i rehabiliteringen av psykoser efter behov. Arbetet med att uppnå rehabiliteringsmålen utförs i samarbete med patienten, de behandlande personerna, anhöriga och övrigt nätverk. Behandlingen och rehabiliteringen baseras på en personlig plan, där man fastställer de aktuella målen. Patienten själv, vårdteamet och även anhöriga (i mån av möjlighet) deltar i arbetet med att ta fram planen.

Återhämtningen från en psykos är individuell. Oftast tar det veckor eller månader. Schizofreni kräver ofta livslång behandling, ungefär som diabetes. Ibland får man långtidssymtom.

  • En tredjedel av alla som drabbas av schizofreni blir symtomfria genom behandling.
  • En tredjedel har fortfarande symtom, men klarar sig så bra att de kan leva ett relativt normalt med sin sjukdom. Symtomen är svårare ibland och lindrigare ibland.
  • En tredjedel får mer långtidssymtom och behöver ganska mycket stöd t.ex. i form av ett serviceboende.

Psykoedukation betyder pedagogisk terapi. Det finns starka bevis för dess användbarhet vid behandling och rehabilitering av psykoser. Psykoedukation handlar om att dela kunskap och erfarenheter mellan den psykossjuka, dennes närstående och vårdpersonalen. Man berättar, tar emot och delar med sig av jobbiga känslor och ängslan i anknytning till sjukdomen framför allt i början av psykoedukationen. Med tiden är målet att utöka patientens och de närståendes förmåga att hantera sjukdomssymtomen och sjukdomens gång.

Psykoedukation kan genomföras i form av individuellt arbete, familjearbete eller i grupper. Om det är möjligt bör man genomföra familjearbete för varje psykossjuk person. Mer information om familjens betydelse vid psykosrehabilitering finns under avsnittet Anhöriga och närstående. Rehabiliterings- och symtomhanteringskurser är ett exempel på psykoedukation, där man även lyfter fram kamratstöd. Det finns ett separat avsnitt för psykoedukation på psykossajten.

SCIT (Social cognition interaction therapy) är en relativt ny metod vid behandling av psykoser. Där lär man sig hantera känslor och beteende i samband med socialt umgänge. Man kan även lära sig sociala färdigheter i en lite annan form med hjälp av metoder för kognitiv psykoterapi i t.ex. grupper för sociala färdigheter.

Det finns en rad olika funktionella grupper. Olika problem med funktionsförmågan är ofta knutna till psykossjukdomar.  Man kan öva på bland annat vardagsfärdigheter såsom skötsel av hemmet och matlagning i t.ex. grupper som leds av en ergoterapeut. Musik- och bildgrupper används också i olika former. Vid psykosbehandling har levnadsvanefaktorers en viktig roll när det gäller rehabilitering, och många enheter som behandlar psykoser har bland annat motionsgrupper. Vid behov kan det bli aktuellt med ergoterapeutisk behandling eller rehabiliteringsperiod.

Individuell psykoterapi kan också komma på fråga vid rehabilitering av en person som drabbats av en psykos. Det finns många goda bevis på att framför allt kognitiv psykoterapi är till hjälp vid psykosbehandling. Vid kognitiv psykoterapi utmanar man bland annat föreställningar knutna till symtomen och tränar på nya handlingssätt. När målet med psykoterapin är att upprätthålla eller återställa arbetsförmågan kan även FPA fungera som finansiär.

CRT eller kognitiv remediation är neuropsykologisk rehabilitering som är speciellt avsedd för svårigheter hos schizofrenipatienter att hantera information. Då tränar man intensivt under handledarens ledning på bl.a. funktioner knutna till minnet och gestaltning.

Boenderehabilitering samt rehabilitering i anknytning till studier och arbete sker oftast i samarbete med vårdplatsen och personen som ska rehabiliteras samt anhöriga. Mer information finns under avsnitten Boende och Studier och arbete på sajten Information om psykos.

Rehabilitering innefattar också saker i anknytning till studier och yrkesutbildning. Mer information finns under avsnittet Studier och arbete. Information om sjukdagpenning och rehabiliteringsstöd finns på FPA:s hemsida.

Sjukdomsprognosen har förbättrats avsevärt under de senaste 35 åren. Efter insjuknandet finns det skäl att förvänta sig en gradvis återhämtning när patienten och dennes anhöriga samarbetar med den vårdande instansen för att uppnå de gemensamma målen. Man har märkt att resultatet av rehabiliteringen förbättras när familjen och den närmaste omgivningen är med i behandlingsprocessen ända från början. Risken för återfall minskar också.

PAAVO är en webbaserad metod för självbedömning av behovet av hjälp. Genom att använda metoden med dina egna kunskaper kan du utvärdera behovet av hjälp och stöd. Frågorna i PAAVO hjälper dig ta reda på vad som är bra och vad som skulle kunna vara bättre i ditt liv. När du svarar på frågorna får du en bild av vilken slags hjälp och vilket slags stöd du behöver hemma, i hemomgivningen och i samhället.

Fysiska hälsoproblem är också ofta knutna till schizofreni och andra psykoser. Studier visar att personer med schizofreni har sockersjuka (diabetes typ 2), förhöjda fettvärden (metabolt syndrom), övervikt och brist på D-vitamin mer än befolkningen i allmänhet. Det beror dels på medicineringen, dels på levnadsvanorna. En del psykofarmaka orsakar viktuppgång och trötthet. Därför är en hälsosam kost och motion en del av rehabiliteringen. Genom att motionera förebygger man också utvecklingen av problem med funktionsförmågan i ett senare skede och får det lättare att hantera ångest och humöret.

 Varningstecken på psykos och hur man hanterar dem

Man kan lära sig identifiera och även hantera egna symtom på psykos och varningstecknen som förutspår dem. Mer information finns under avsnittet Psykoedukation.

Varningstecken är symtom som uppträder några veckor eller dagar före själva psykosen. De kan vara olika hos olika personer. De kan vara förändringar i de normala tankarna, känslorna eller beteendet.

Faktorer som utlöser varningstecknen kan vara livsförändringar och olika stressituationer. Genom att snabbt identifiera symtomen och söka vård kan man förhindra att sjukdomen bryter ut på nytt och påskyndar återhämtningen.

Typiska varningstecken

Typiska varningstecken är

  • sömnstörningar, sömnlöshet, överdriven sömn
  • förändrad aptit – äter för mycket eller mindre än vanligt
  • humörförändring – depression eller superlyckligt, saligt tillstånd
  • ångest
  • ändrade tankar eller känslor – t.ex. misstänksamhet eller ökad religiositet
  • skrämmande eller främmande tankar
  • ändrat beteende – vill dra sig undan från andras sällskap eller tränger sig in i andras sällskap
  • gräl eller konflikter med andra.

Dessutom kan man till exempel

  • ändra klädstil
  • ändra sminkstil
  • ändra hårstil
  • slösa mer pengar
  • konsumera mer alkohol
  • missköta överenskomna möten eller saker
  • få ökat intresse för krigs- och våldsfilmer
  • öka sitt webbsurfande eller datorspelande.

Om varningstecknen blir starkare bör man följa den personliga nödplanen, till exempel kontakta stödpersonen eller vårdplatsen. Om varningstecknen bara ökar lite och under kort tid kan man också ha hjälp av övriga personliga hanteringsmetoder: minska stressen och sköta medicineringen samt vila och äta ordentligt.

Personliga hanteringsmetoder är metoder som passar var och en och som kan bidra till att lindra stressen och öka det egna välbefinnandet. De kan vara mycket allmänna, viktiga metoder som hjälper till att hålla nere antalet varningstecken. De kan också vara individuella metoder för att klara av ett visst varningsteckensymtom i en situation där symtomet har ökat.

När man ska definiera och följa upp varningstecken kan man ta en stödperson man själv valt till hjälp. Det är en fördel om stödpersonen känner till sjukdomens faser. Då kan han eller hon hjälpa till att definiera fungerande varningstecken. Han eller hon kan också lämna sin åsikt om hur varningstecknens allvarlighetsgrad varierar. En del varningstecken är sådana att en närstående lätt märker om de förstärks. När stödpersonen känner till varningstecknen kan han eller hon också hjälpa till att följa upp dem.

Tillsammans med stödpersonen kan man göra upp ett avtal enligt vilket han eller hon får fästa uppmärksamhet vid situationen och vid behov hjälpa till att söka hjälp om varningstecknen förstärks. Avtalet är bra att ha i skriftlig form. Stödpersonen kan vara en anhörig, vän eller vårdperson. Det viktiga är att man träffar honom eller henne tillräckligt ofta och att han eller hon är pålitlig.

Avsnittet Psykoedukation innehåller formulär som du kan anteckna dina varningstecken och deras allvarlighetsgrad på. Du kan även utvärdera uppträdandet av varningstecken på ett månatligt formulär.

 Långtidssymtom och hur man hanterar dem

Långtidssymtom är symtom som uppträder nästintill konstant, även om du tar din medicin regelbundet. De innebär inte ett återfall i psykos. Långtidssymtomen försämrar dock livskvaliteten. De minskar glädjen, försvårar olika funktioner och kan även störa omgivningen och anhöriga. Det är svårt att förstå långtidssymtomen, och andra kan ha svårt att förhålla sig till dem. Det är hemskt att höra att man ska skärpa sig när man redan gör allt man orkar. För en del kan det kräva lika stor ansträngning att tvätta sig och klä på sig som det gör för andra att arbeta en hel dag.

Långtidssymtom

Långtidssymtom kan vara t.ex.

  • hörselvillor: mänskliga eller andra ljud som andra inte hör
  • förvriden iakttagelseförmåga: syn-, lukt- eller känslovillor, förvriden tidsuppfattning, långsam i förhållande till omgivningen
  • vanföreställningar: ovanliga tankar eller föreställningar, paranoia, misstänksamhet
  • depression: nedstämdhet, sorgsenhet, svårighet att känna tillfredsställelse
  • ångest: rädsla, nervositet, mår dåligt inombords, kroppsliga symtom
  • tanke- och talstörningar: kan inte tänka ordentligt, rörigt tal, till exempel detaljerat, eller hoppar från ett ämne till ett annat
  • negativa symtom: initiativlöshet, isolering, brist på känslor, fåtalighet
  • koncentrationssvårigheter: oförmåga att koncentrera sig på att t.ex. läsa en tidning eller titta på tv, svårighet att lära sig nya saker
  • tvångssymtom: tvångstankar och -funktioner.

Det är bra att känna igen vilka symtom man lider av ofta eller konstant och hur symtomen brukar växlar. När man har definierat de personliga långtidssymtomen så här så kan man följa upp dem och med hjälp av dem även sitt eget mående.

Identifieringen av sina långtidssymtom och kontinuerlig uppföljning av dem gör det möjligt att utveckla lämpliga hanteringsmetoder. En viktig del av uppföljningen av långtidssymtom är att prova hanteringsmetoderna i praktiken.

Exempel på personliga hanteringsmetoder: 

  • nynna
  • sjunga eller lyssna på musik
  • vila eller sova
  • utföra hushållssysslor
  • ta en promenad, simma, cykla eller gå på bio
  • ringa en vän
  • läsa något eller skriva ett brev.

Vid uppföljningen av långtidssymtom kan man även identifiera stressfaktorer som förvärrar symtomen. Uppföljningen ger ökad beredskap att hantera långtidssymtomen och förbättra livskvaliteten. Långtidssymtomen kan vara svåra att hantera och förändringen kan kännas skrämmande. Ökad kontroll gör det dock lättare att klara av sjukdomen och kan minska symtomen, men förändringen kräver tid och övning.

Ibland kan den drabbade ta droger för att dämpa symtomen. Resultatet är att symtomen och sjukdomen förvärras. Det kan vara farligt att ta droger och mediciner samtidigt. Droger försämrar också medicinernas effekt.

Under avsnittet Psykoedukation kan du lista dina egna långtidssymtom, lära dig hantera dem och utvärdera dem på ett månatligt formulär.

 Undvika droger

Droger (alkohol och narkotika) påverkar hjärnan. Många upplever den direkta effekten som positiv eller lindrande, en del bara som domnande och uttröttande. Drogernas omedelbara lindrande effekt mot ångest och spänning är en av orsakerna till att de används. Följderna av framför allt kraftig alkoholkonsumtion kan däremot visa sig i form av olika sjukdomar inom kort. Bakrus och skuldkänslor är obehagliga känslor efter överdriven alkoholkonsumtion.

Användningen av droger kan hjälpa personen glömma vardagens svårigheter och konflikter och stärka ett svagt självförtroende. Effekten är dock övergående. Droger löser inte praktiska svårigheter i livet eller bristande självförtroende. Ändå används de som medel för att släppa loss och peppa sig själv.

Droganvändning är också något som har en tendens att upprepa sig och fortsätta, precis som alla andra vanor. Samhällets regler och andra människors godkännande eller fördömande reglerar kraftigt användningen av droger.

Fördelarna med ett drogfritt liv och nackdelarna med droganvändning

Användningen av droger kan öka risken att drabbas av en psykos. En person som drabbats av en psykos har ofta också tagit antipsykotika ett tag, och användningen av droger kan skada den regelbundna användningen av dessa.

Användning av droger tillsammans med läkemedel, s.k. blandbruk, kan ha oväntade följder. Det är vanligt att alkohol får en ovanligt kraftig effekt. Blandbruk orsakar också minnesförlust och beteendestörningar. En påverkad person kan börja bete sig aggressivt och förvirrat. Minnesförlust kan leda t.ex. till överdosering av sömnmedel eller lugnande medel och därigenom till medvetslöshet och till och med livsfara.

Regelbundet blandbruk av alkohol och lugnande medel leder snabbt till ökad läkemedelstolerans och läkemedelsberoende. Avgiftning av blandberoende är mycket svårare än abstinens från enbart alkohol. Det vanliga är att läkemedelsabstinensen börjar först när alkoholabstinensen ger med sig. Man kan få medvetslöshets- och krampanfall flera veckor senare.

När abstinensen förvärras söker dessa patienter ofta tvångsmässigt det läkemedel som de är beroende av. Om de inte hittar det lindrar de abstinensen med alkohol. Ett sådant tillstånd är stressande och gör personen mottaglig för psykossymtom.

 Webblänkar och litteratur

Skitsofrenian käypä hoito. Finska Läkarföreningen Duodecim, 2013. Guiden Skitsofrenian Käypä hoito (God medicinsk praxis vid schizofreni)

Paavo.fi, metod för självbedömning av behovet av hjälp

Matti O. Huttunen: Psykoosien lääkehoidon käytäntöä

Ääniä kuulevien yhdistys

Neuvoa antavat (THL)

Droglänken

Psykporten: Sökningen enligt diagnos

Psykporten: Behandlingsformer

Psykporten: Självbedömning

Psykporten: Mentalvårdstjänsterna

Johansson M, Berg L. Opastava yhteistyö perheiden kanssa. Helsingfors. Profami oy 2011.

Kauppi Tim: Jos ottaminen ottaa päähän. Miten vähennän tai lopetan itse. Förlagsaktiebolaget Otava.

Koski-Jännes Anja: Kuinka paljon on paljon? Opas vähentäjille ja lopettajille. Förlagsaktiebolaget Otava.

Koskisuu Jari: Oman elämänsä puolesta, mielenterveyskuntoutujan työkirja. Edita Prima Oy, Helsingfors 2003.

Lundin Lennart,  Ohlsson Ove S, Berg Leif, Tiitta Liisa (toim.): Psyykkisen toimintakyvyn häiriöt, tukea ja apua kognitiivisiin toimintahäiriöihin. Anhörigas stöd för mentalvården, Nylands förening. Profami Oy 2003.

Röyks Rune, Saarela Tarja: Sosiaalisen ja itsenäisen elämisen taidot. Oireidenhallintaohjelma. Ohjaajan kirja. Jorvs sjukhus, Psykiatriska enheten, 1995.

Övriga källor:

Psykoosisairauksiin liittyvä fyysinen sairastavuus ja toimintakyvyn rajoitukset

Alkoholi ja muut päihteet. Tutkimuksen ja hoidon näkökulmia päihdepotilaan hoitoon. Orion-koncernen Abp.

Borell Per: Steg för steg : En studiecircel i serien Ett Självständigt Liv​. Psykologia, Värnamo 2001.

Huttunen Matti O: Skitsofrenia sikiökautisena keskushermoston kehityshäiriönä. Duodecim 113:2593-2594, 1997.

Huttunen Matti O: Psyykelääkeopas, Duodecim 2002.

Kallanranta Tapani, Rissanen Paavo, Vilkumaa Ilpo: Kuntoutus. Kustannus Oy Duodecim. 2001.

Kampman Olli: Skitsofrenian diagnoosi ja varhaistunnistaminen. Finlands läkartidning 12/2001 årgång 56.

Kähkönen Seppo, Karila Irma, Holmberg Nils (red.): Kognitiivinen psykoterapia. Duodecim, Jyväskylä 2001.

Liberman RP, DeRisi WJ, Mueser KT. Social skills training for psychiatric patients. USA. Allyn & Bacon 1989.

Lönnqvist J, Henriksson M, Marttunen M, Partonen T, red. Psykiatria. Duodecim, Helsinki 2011.

Mueser Kim T. Gingerich Susan: Coping with schizophrenia. New Harbinger Publications 1994.

Symtomhanteringskurs, arbetsbok för den studerande: Samkommunen för Satakunda sjukvårdsdistrikt, resultatområdet psykiatri 2002 Heli Boelius, Sari Hakakoski, Reijo Heikkinen, Maarit Huuki, Sinikka Lehtimäki, Harri Linqvist, Anne Nummi, Tuula Numminen, Arja Salminen, Sirkku Tyni, Ulla Uola, Hannu Vaajamo, Petri Vaherluoto, Marju Vilponen.

Anhörigas stöd för mentalvården Tammerfors rf. Mielenterveys ja elämänhallinta opaskirja, Lääketehdas Lundbäck, 1999.

Pharmaca Fennica 2003, Lääketietokeskus.

Psykoottisten häiriöiden ryhmäterapia, Työkirja: Helsingfors hälsocentral, Psykiatriavdelningen, Gruppterapicentralen 05/2004 / 01/2009.

Salo-Chydenius S. Oireidenhallintaohjelma – uutta toivoa pitkäaikaisille psykiatrisille potilaille. Kuntoutus 1997;3:36-43.

Salokangas RK, Honkonen T, Stengård E, Koivisto AM. Subjective life satisfaction and living situations of persons in Finland with long-term schizophrenia. Psychiatric Services 2006; 57:373–381.

Salokangas RK, Saarinen S. Deinstitutionalization and schizophrenia in Finland: I. Discharged patients and their care. Sch Bulletin 1998;24:457-76.

SHM Näkemyksiä mielenterveyskuntoutukseen. Kompendier 2002:7.

Suominen, Sauli (red.) Henkilökohtainen palveluohjaus, Case management mielenterveystyössä. Anhörigas stöd för mentalvården, Nylands förening. Satakunnan painotuote oy, Kokemäki 2001.

Väänänen, Juha-Matti–Lehtinen, Klaus: Vakavien mielenterveysongelmien varhainen tunnistaminen ja ehkäisy Finlands läkartidning 35/1997 årgång 52.

 Sammanfattning

Man kan återhämta sig från en psykos. Man lär sig leva med schizofreni. En person som drabbats av en psykos har rätt till hjälp och stöd. På vårdplatsen ska man kräva en rehabiliteringsplan. Det är bra att ta med en anhörig. Man kommer igång genom att tala med t.ex. hälsocentralläkaren eller hälsovårdaren om sina symtom. Att drabbas påverkar familjelivet och känslorna på många sätt. Anhöriga till en person som drabbats av en psykos behöver ofta information och stöd i sin egen kris. Det är viktigt att samarbeta med vårdinstansen. Det lönar sig att gå på avtalade möten eller i grupper och att ta sina mediciner regelbundet.