Ofrivillig tystnad hos barn

Ett barn med ofrivillig tystnad har god talförmåga att tala i vissa situationer på samma sätt som andra barn. I vissa sociala situationer blir det å andra sidan konsekvent svårare att tala och barnet talar inte alls eller talar endast i enskilda ord. 

I regel går det att tala hemma. Svårigheten att tala framträder däremot ofta på daghemmet eller i skolan.  

Vilka är symtomen på ofrivillig tystnad? 

Barnet tiger alltid i vissa sociala situationer eller med vissa människor eller är mycket fåordig.

I situationer där barnet har svårigheter att tala kan barnet också ha svårt att 

• ta ögonkontakt 
• använda teckenspråk, peka på saker, nicka eller skaka på huvudet 
• hosta, nysa, skratta högt eller gråta 

Barnet vägrar inte att tala och väljer inte heller att inte tala. Det handlar om en oförmåga att tala i situationer som väcker ångest. Barnet är rädd för att tala i vissa situationer, på samma sätt som en person som lider av flygrädsla är rädd för att flyga. 

En situation där barnet förväntas tala kan hos barnet uppväcka till exempel: 

• ångest 
• spänningar i kroppen 
• hjärtklappning 
• obehagliga känslor i munnen, nacken eller halsen 

Barnet försöker också instinktivt undvika dessa känslor.

Ett barn som inte talar verkar ofta uttryckslöst eller stelt. Detta kan misstolkas som trots.

Barnet kan inte förklara vad som orsakar ångestreaktionen. Barnet är rädd att hamna i situationer där hen förväntas tala.

Barnet är tvunget att använda mycket resurser för att klara av olika sociala situationer där hen inte kan prata. Stress på daghemmet eller i skolan kan ta sig uttryck i irritabilitet och trots hemma. 

När är det fråga om ofrivillig tystnad? 

Det är fråga om ofrivillig tystnad om    

• barnet inte har stora svårigheter att producera eller förstå tal
• tystheten är konsekvent i vissa sociala situationer där barnet förväntas prata, till exempel i skolan, även om barnet har förmåga att tala i andra situationer
• tystheten har pågått i mer än fyra veckor, och barnet inte nyligen har flyttat till ett nytt daghem, ny skola eller grupp
• barnet inte har någon omfattande utvecklingsstörning
• tystheten inte förklaras av barnets otillräckliga språkliga kunnande

Symtomen börjar vanligtvis i åldern 3–5 år. Ofrivillig tystnad är dubbelt så vanligt hos flickor som hos pojkar. Det är vanligt att ett barn har andra ångeststörningar samtidigt. 

Vad beror ofrivillig tystnad på? 

Det finns många olika och individuella orsaker till ofrivillig tystnad. Det finns ingen enda specifik orsak till ofrivillig tystnad  

Riskfaktorer kan till exempel vara  

• barnets tendens att på grund av sitt temperament få ångest och bli orolig i nya situationer 
• en försenad utveckling
• brister i social kompetens 
• språksvårigheter 
• blyghet, social fobi eller psykisk sjukdom i den närmaste släkten
• miljöfaktorer 

Hur kan jag stöda mitt barn? 

För att hjälpa barnet är det viktigt att 

• de vuxna är empatiska och medkännande samt att de bemöter barnet med känslighet 
• stödja och uppmuntra barnets initiativkraft och delaktighet 
• visa uppskattning för barnet samt stärka känslor av avspändhet och färdigheter i sociala situationer 
• minska kravet på att tala  
• öva interaktionssituationer, till exempel med hjälp av olika spel, lekar och humor 
• gradvis utsätta barnet för situationer där hen förväntas tala 

Det är viktigt att berätta för barnet att 

• den vuxna vet att det skrämmer barnet att tala eller att det känns svårt 
• barnet inte är den enda som har dylika svårigheter 
• barnet gradvis kan öva på att tala och kan tala när hen är redo 
• svårigheterna säkert kommer att lätta så småningom 

Barnet får inte pressas till att tala. Det ökar barnets interna konflikt och kan göra det ännu svårare att tala.  

Hur behandlas ofrivillig tystnad? 

Barnet kan bäst vårdas i sin vardagsmiljö. Förutom vårdgivaren deltar barnets familj och de vuxna i daghemmet eller skolan i vården.  

Olika behandlingsmetoder kan tillämpas i vardagen, i separata grupper eller under individuella terapisessioner. 

Det centrala i behandlingen är 

• exponering för situationer där barnet förväntas tala 
• att stärka barnets sociala färdigheter 
• behandling av eventuella underliggande problem med språk eller interaktion 

När och var kan jag söka hjälp?     

Du kan söka hjälp på hälsocentralen eller rådgivningen. Ju tidigare behandlingen påbörjas desto bättre blir resultaten. Därför är det bra att söka hjälp så tidigt som möjligt.  

Om symtomen drar ut på tiden och barnet fortfarande inte talar, antar barnet en roll som stum. Det är svårt att ge upp rollen och barnet känner sig otillräckligt. 

Om barnet inte har pratat något i en ny omgivning under en månad är det bra att fundera på hur närstående vuxna kan stödja barnet.  

Om barnet inte talar ännu efter 2–3 månader är det skäl att söka hjälp och utreda barnets symtom noggrannare.  

Behovet av hjälp beror på följande:

• Hur omfattande är stumheten?
• Hur länge har den pågått?
• Hur påverkar den barnets liv? 

Puheeksi ry

Puheeksi ry tillhandahåller information och kamratstöd till familjer med barn eller unga som har en situationsbunden talsvårighet, dvs. ofrivillig tystnad. Föreningen stödjer också ungdomar och vuxna med situationsbundna svårigheter att tala.