Psykmediciner hos unga

Läkemedelsbehandling övervägs i synnerhet om den unga har allvarliga symtom och andra vårdformer inte verkar vara tillräckliga. Det kan vara fallet till exempel när den unga har svåra depressions- eller ångestsymtom, koncentrationssvårigheter, aggressivitet eller psykossymtom. 

Läkemedelsbehandlingen kan underlätta situationen och göra det möjligt att dra nytta av den övriga vården. 

Den ungdomspsykiatriska specialiserade sjukvården inleds vanligtvis med en undersökningsperiod. Under perioden diagnostiseras det, det vill säga grundligt utreds, vilken typ av symtom den unga lider av, hur mycket symtomen försämrar hens funktionsförmåga och vilken typ av lidande symtomen orsakar. 

Behandling övervägs först när situationen har undersökts tillräckligt. Det psykiatriska vårdutbudet omfattar idag många olika slags åtgärder. Läkemedel är bara ett möjligt alternativ. 

Läkemedelsbehandling ersätter inte andra vårdformer. Läkemedel används vid behov som en del av den övergripande vården. Det psykiatriska vårdutbudet omfattar idag många olika slags vårdformer.  

I många situationer kan den unga återhämta sig utan medicinering. Den unga kan återhämta sig naturligt till exempel när de belastande faktorerna lättar och de saker som ger mening i deras liv ökar. Ibland kan även stöd från närstående spela en viktig roll för återhämtningen. 

Olika stödåtgärder och interaktionsbaserad samtalsterapi, dvs. psykosocial vård, kan också ordnas för den unga. Läs mer i avsnittet mentalvårdstjänster. 

Duodecim Terveyskirjasto publicerar tillförlitlig och opartisk information. Informationen baserar sig på nationella vårdrekommendationer. Webbplatsen uppdateras ständigt. Där finns till exempel en läkemedelshandbok med detaljerad information om cirka 1 700 olika läkemedel.  

Läkemedlen påverkar inte alla på samma sätt. Hjärnans och resten av kroppens funktion varierar från person till person. 

Även den individuella situationen och livshistorian utgör grunden för det psykiska måendet. Därför bedöms inledningen av läkemedelsbehandling individuellt och dess effektivitet följs upp.  

Antidepressiva läkemedel påverkar nivåerna av signalsubstanser, som överför information i hjärnan. En sådan substans är till exempel serotonin, vars verksamhet i hjärnan påverkar bland annat humöret och aktiviteten.  

För närvarande är det inte helt klart varför antidepressiva läkemedel hjälper en del människor. Olika läkemedel kan inverka delvis via olika vägar. 

Enligt den nuvarande uppfattningen är det centralt att de påverkar neurala nätverks funktion bredare än att bara öka nivåerna av enskilda ämnen. 

I regel kombineras den ungas behandling alltid med annan vård. Detta betyder dock inte att den unga nödvändigtvis behöver till exempel långvarig psykoterapi. 

För vissa kan läkemedel hjälpa till att förbättra deras tillstånd avsevärt. Enligt den nuvarande uppfattningen är en kombination av läkemedelsbehandling och terapi ofta effektivare än endast läkemedelsbehandling eller endast terapi.  

Antidepressiva läkemedel ger inte en berusande effekt. Missbrukare vet vanligtvis detta.  

Melatonin är ett hormon som utsöndras av tallkottkörteln i hjärnan. Det är ett ämne som transporteras från körteln in i blodomloppet och verkar i hela kroppen. Effekterna av melatonin är främst relaterade till vakenheten: melatonin gör dig trött.  

Kvällspigga kan ändra sin dygnsrytm genom att ta melatonin före den tid på dygnet då det utsöndras naturligt.  Melatonin fungerar bäst när dygnsrytmen flyttas en timme i taget.  När man vänjer sig vid den nya rutinen kan man sluta ta melatonin. 

Enligt den nuvarande uppfattningen är melatonin ett rätt så säkert ämne och orsakar inte beroende. 

Melatonin gör det lättare att få sömn, men tvingar inte kroppen att somna. Även om det finns mycket melatonin i blodomloppet kan en person fungera som vanligt så länge hen är tillräckligt motiverad eller stressad. 

Idag ordinerar läkare mycket sällan lugnande medel. De behövs ibland för att tillfälligt lindra svår ångest. De ger bara kortvarigt lindring. När effekten avtar kommer ångesten vanligtvis tillbaka.  

Lugnande medel behövs dock, till exempel som premedicinering inför operation. Lugnande medel lindrar inte depression. 

Först bedöms riskerna med läkemedelsbehandling i förhållande till måendet när läkemedel inte används. Därefter väljs ett läkemedel som förväntas göra större nytta än skada för just denna patient. 

Ordination av läkemedel innebär att läkaren ordinerar apoteket att ge ut ett läkemedel som inte säljs utan recept till innehavaren av receptet. Läkaren ordinerar alltså inte patienten, utan apoteket.  

Enligt lagen kan endast en läkare ordinera läkemedel. Läkaren har fått en lång universitetsutbildning, under vilken hen har lärt sig mycket om människans biologi och fysiologi, samt biokemi och läkemedel. 

Ungdomspsykiater  

Det finns så många läkemedel idag att ingen läkare kan veta allt om alla läkemedel. En psykiater, det vill säga en läkare som specialiserat sig på psykiska sjukdomar, känner bäst till psykmediciner.  En ungdomspsykiater vet bäst vilka läkemedel som är lämpliga för ungdomar.  

Allmänläkare 

Även en allmänläkare kan ordinera vissa psykmediciner när hen använder sig av instruktionerna från specialister. I Finland har dessa instruktioner sammanställts till exempel i God medicinsk praxis-rekommendationerna.  

Apotekets farmaceut ger råd om användningen av läkemedel 

Också farmaceuterna har studerat läkemedelskunskap vid universitet, men de har inte utbildats i diagnostisering av sjukdomar och störningar. De ordinerar således inte läkemedel, men kan ge råd om användningen av dem 

Läkaren och farmaceuten samarbetar ofta: Läkaren fastställer vilken aktiv substans man vill ge patienten. Farmaceuten vet däremot till exempel om läkemedlet kan lösas upp i en vätska och hur läkemedlet ska förvaras.  

Innan läkaren ordinerar läkemedel måste hen diagnostisera måendet. Diagnos innebär att läkaren med tillräcklig noggrannhet fastställer vilken typ av besvär patienten lider av. När diagnosen är klar kan lämpliga behandlingar, såsom läkemedel, väljas med hjälp av medicinsk information.  

Inom psykiatrin är diagnosen ofta i praktiken en beskrivning av symtomen och deras kombination. Diagnosen innehåller inte alltid information om de faktorer som bidragit till uppkomsten av problemet. 

Nästan alla läkemedel som ordineras till ungdomar är tabletter, kapslar eller ibland flytande preparat. De kan bra tas hemma.  

Läkemedelsbehandlingen ska inte avbrytas på egen hand. Det finns åtminstone tre skäl till detta. 

1. Det behövs anvisningar 

Avslutandet måste göras enligt de anvisningar som läkaren gett. Vissa läkemedel ska till exempel sättas ut gradvis för att undvika biverkningar.  

2. Man kan inte alltid bedöma effekten själv 

Även om man inte märker att läkemedlet ger någon nytta, kan det trots det vara till avgörande hjälp. Till exempel rekommenderas det att man fortsätter ta ett antidepressivt läkemedel i ytterligare 3–6 månader efter att humöret stabiliserats så att depressionen inte återkommer.  

3. Den egna hälsoinformationen ska vara uppdaterad 

Om man slutar på egen hand kommer de patientuppgifter som upprätthålls av sjukvården inte att hållas uppdaterade. Nästa gång man besöker sjukvården kan läkaren anta att den avslutade medicineringen fortfarande används.  

Symtom kan anses vara särskilt svåra om de uppstår trots de läkemedel som nämns i dokumentationen.  

Läkare måste också tänka på samverkan mellan olika läkemedel. Ibland kan det hända att det mest lämpliga läkemedlet för en viss sjukdom inte kan väljas eftersom det samverkar med en medicinering som har avbrutits på egen hand, men som finns antecknad i patientuppgifterna. 

Man ska inte ta läkemedel som ordinerats åt en annan. 

Läkemedelsbehandlingen bestäms alltid individuellt. Man beaktar till exempel diagnosen, svårighetsgraden av besväret, patientens ålder och utvecklingsstadium samt andra diagnoser och läkemedel. Det som hjälper en person hjälper inte en annan. Det som är säkert för en person är inte säkert för en annan. 

Vissa läkemedel är farligare än andra. 

Man talar om ett terapeutiskt fönster, dvs. intervallet mellan den högsta säkra och den lägsta effektiva dosen. Om det terapeutiska fönstret är stort sker ingen större skada, även om man av misstag tar en dubbel eller trippel dos. 

Om det terapeutiska fönstret är litet mäts koncentrationerna av läkemedlet i blodet med jämna mellanrum. Absorptionen av läkemedlet kan variera, och dosen ensam berättar inte hur mycket av läkemedlet som absorberas i blodomloppet. 

Om man medvetet tar för mycket av läkemedlet leder det till förgiftning. Hur farligt det är beror på läkemedlet.  

Ett bra sätt att komma ihåg att ta läkemedlen på det sätt som läkaren föreskrivit är att lägga dem i en dosett. Dosetten har en liten lucka för varje dag i veckan. 

Vissa dosetter har mer än en lucka per dag. Det lönar sig att använda en sådan dosett om man tar flera läkemedel som tas vid olika tidpunkter eller i flera doser per dag.  

Psykmediciner ska alltid förvaras bakom lås.  Den rekommenderade praxisen är att föräldern tar hand om förvaringen av läkemedlet och den unga ser till att ta läkemedlet.  

Missbruk av läkemedel innebär att läkemedel används för att framkalla ett tillstånd av berusning. Läkemedel som har en sådan effekt ordineras för närvarande relativt lite åt ungdomar. 

Antidepressiva läkemedel eller antipsykotiska läkemedel framkallar inte berusningstillstånd. Lugnande medel ordineras nästan inte alls åt ungdomar. 

Många ADHD-läkemedel är besläktade med amfetamin. Amfetamin är ett berusande ämne. Man har dock strävat efter att göra ADHD-läkemedel sådana att den aktiva substansen endast frigörs långsamt. På det sättet framkallar de inte någon berusande effekt. Kortverkande ADHD-läkemedel missbrukas dock något. 

Alla läkemedel har både önskade och skadliga effekter. Biverkningarna av de vanligaste psykmedicinerna är dock lindriga, övergående och beroende av dosen.   

Till exempel orsakar antidepressiva läkemedel vanligtvis mild huvudvärk, aptitlöshet, illamående och magbesvär i början av behandlingen. Det är mer sällsynt, men möjligt, att ångesten tilltar.   

När kroppen har blivit van vid läkemedlet avtar biverkningen, och läkemedelsdosen kan vid behov ökas.  

Vissa antidepressiva läkemedel påverkar också sexuella funktioner. Om sådana effekter uppkommer lönar det sig att öppet diskutera saken med läkaren.   

Vissa psykmediciner orsakar viktökning. Viktökningen är individuell. Ibland är viktökningen så stor att läkemedlet måste bytas ut mot ett annat preparat.  

Vissa psykmediciner orsakar trötthet. Ökad trötthet kan ibland till och med vara en önskad effekt. Också tröttheten avtar vanligtvis med tiden. 

Samtidig användning av olika läkemedel är sällan farligt. Å andra sidan kan även naturpreparat verka på ett sådant sätt tillsammans med psykmedicinen att farlig samverkan kan uppstå. 

Det är viktigt att berätta för läkaren om alla mediciner, naturpreparat och kosttillskott som används.  

Huvudregeln är att ju svårare sjukdomen är, desto fler biverkningar accepteras. Läkarens uppgift är att bedöma när de förväntade fördelarna uppväger nackdelarna. En förhandsbedömning är dock endast riktgivande, eftersom människor reagerar på läkemedel på olika sätt.  

Om läkemedlet som inletts orsakar för många biverkningar ska man sluta ta läkemedlet eller byta ut det mot ett annat. Dosjusteringar bör alltid diskuteras med den behandlande läkaren. 

Psykmediciner föreslås för ungdomar med stor eftertanke. Vid valet av läkemedel övervägs endast sådana läkemedel som använts av vuxna under en längre tid och som har visat sig vara säkra. 

Läkemedel ordineras endast när utebliven läkemedelsbehandling bedöms vara mer skadligt än att ta läkemedlet.  

Det är ovanligt att en vårdnadshavare inte är medveten om en minderårigs läkemedelsbehandling. Läkare och sjukskötare strävar alltid efter att den minderåriga involverar sin vårdnadshavare i vården. Vården av psykiska problem är mycket effektivare när alla närstående är involverade i vården. 

Enligt lagen har dock en minderårig rätt att under vissa förutsättningar förbjuda att föräldrarna informeras om medicinering eller annan behandling. I det fallet ska hen med tanke på ålder och utvecklingsnivå vara förmögen att fatta beslut om sin egen vård. Den exakta åldersgränsen har inte slagits fast eftersom unga utvecklas i olika takt. 

Det finns också situationer när man alltid diskuterar med föräldrarna. Till exempel en minderårig som är berusad eller i behov av avdelningsvård vårdas aldrig utan att föräldrarna kontaktas. 

Den unga kan inte tvingas att ta läkemedel, förutom i helt exceptionella situationer. Ibland är en person så sjuk att hen inte förstår sitt eget bästa, men utgör en omedelbar fara för sig själv eller andra. I en sådan situation kan man vara tvungen att administrera psykmedicin mot patientens vilja på sjukhusavdelningen. 

Man strävar efter att alltid förklara för den unga varför läkemedlet har ordinerats åt hen och varför hen ska ta det. Om föräldrarna inte kan övertyga den unga, lönar det sig att kontakta läkaren som ordinerat läkemedlet.