Barnet och en närståendes sjukdom

När en närstående blir allvarligt sjuk står hela familjen inför en kris. Hur familjemedlemmarna tar emot nyheterna kan variera mycket. Det är normalt att reaktioner varierar. 

Barnet kan reagera till exempel genom att snäsa, göra förbjudna saker eller vägra samarbeta. Hen kan vara arg, undvika saken eller till synes gå tillbaka i utvecklingen. 

Barnet kan bete sig på ett oönskat sätt, även om hen fått uppmärksamhet. Detta kan förvirra och irritera föräldrarna. 

Vilken inverkan har den första chocken? 

Den otrygghet och stress som insjuknandet orsakar försämrar omdömet och förmågan att se helheten. Om den insjuknade är den ena föräldern kan hen behöva tid att anpassa sig i början. Hen kanske inte orkar vara närvarande och sköta vardagen.  

Efter den första chocken bör de vuxna diskutera öppet om saken. Det är viktigt att ta hänsyn till allas perspektiv och att så småningom möta de förändringar som situationen medför.  

Hur upplever ett barn en närståendes insjuknande? 

Barnet känner att stämningen förändrats.  

Barnet känner lätt när de vuxnas beteende och atmosfären i familjen förändras. Om barnet inte vet orsaken till detta, kan hen uppleva känslor av ensamhet, förvirring och rädsla. Hen gör sina egna tolkningar av händelserna. 

Barnet kan tro att det är hens fel 

Små barn i synnerhet upplever att deras tankar och uppfattningar är sanna. Barn i alla åldrar har också en tendens ta skulden på sig för negativa förändringar. 

Barnets beteende kan förändras  

Barnet kan bete sig annorlunda än normalt. Hen kan bli klängig, kräva mer uppmärksamhet eller försöka hålla sig ur vägen.  

I värsta fall ökar barnets förändrade beteende belastningen på familjen ytterligare.  

Ett barn kan lära sig att klara sig 

Tråkiga händelser och känslor är en del av livet. Ett barn måste få uppleva hur hen kan klara sig i dessa situationer. Krissituationerna är viktiga stunder där man lär sig bemöta svårigheter. 

De vuxna är ansvariga för familjens vardag och bekymmer. 

Insjuknandet kan orsaka kraftlöshet och frånvaron. Man kanske inte alls kan tillbringa tid med barnet. Vissa saker relaterade till sjukdomen kan kännas så svåra att de inte går att hantera. 

Ibland tar anpassningen och de dagliga sysslorna upp alla resurser. Då kan det vara omöjligt att uppmärksamma barnet så bra som man skulle vilja.  

Inte ens i en krissituation kan barnet hållas ansvarigt för familjens vardag. Dessutom kan inte vuxnas alla bekymmer överföras på barnet. Det är bra att regelbundet observera och fråga barnet hur hen mår och vad hen funderar på.  

Vid behov bör man söka hjälp från utomstående för att sköta vardagen, sköta ärenden eller för att hålla barnet sällskap. 

Ska man berätta för barnet om sjukdomen? 

Föräldrar vill ofta skydda sina barn från allt tråkigt. Därför kanske man undviker att behandla en svår situation. 

Om sjukdomens effekter är uppenbara eller klart påverkar stämningen i familjen, bör man berätta om saken för barnet. 

Den åldersanpassade informationen och bearbetningen av den minskar barnets rädsla. Barnet lämnas inte ensamt med saken när hen vet att hen får prata om den. Hen berättar också lättare om sina uppfattningar. På så sätt kan de också korrigeras vid behov.  

Ta upp saken till diskussion 

Barnen förstår ofta mer än vuxna antar. Det lönar sig att försöka diskutera även svåra teman. Bli inte avskräckt om barnet inte orkar prata länge eller överhuvudtaget. 

Ge barnet tid att ta till sig det som berättats. Var beredd att lyssna, för barnet kan uttrycka sina tankar senare.  

Hur kan man prata om situationen? 

Barnets utvecklingsnivå avgör hur exakt du kan berätta om saken. Det är bra att lämna utrymme för hopp, men löften om ett säkert tillfrisknande kan göra mer skada än nytta.  

Fokusera på att prata om de saker som mest påverkar barnets liv eller som barnet tar upp. 

När situationen fortskrider  

Olika sjukdomar fortskrider på olika sätt. En del lättar, andra förblir desamma och vissa blir värre. En del leder till döden. De förändringar som sker i sjukdomen och rädslan för dem belastar hela familjen.  

Anpassningen fortsätter och krisen kan återkomma 

Anpassningen är inte en okomplicerad process som blir färdig. Familjens rutiner och roller kan redan ha etablerat sig när sjukdomen igen gör sig känd.  

Även om man inte alltid talar om rädslan för att sjukdomen förvärras, så påverkar den alla familjemedlemmar. Ett barns rädsla kan yttra sig som att hen vaktar den insjuknade, klänger sig fast vid föräldern eller är rädd för att vara ensam.  

Barnet växer och utvecklas  

En närståendes sjukdom kan dyka upp igen i olika utvecklingsstadier. Även om situationen verkar lugn kan det finnas ett behov av stöd. 

Ett barn växer och utvecklas även i en svår situation. Hen måste tidvis också få växa utan att behöva tänka på de svåra sakerna.  

Barnet behöver också gränser 

I början av en sjukdomskris kan det kännas bra att vara flexibel när det gäller krav och regler som ställs på barnet. Men senast när situationen stabiliserats är det bra att återgå till normala gränser och rutiner. De är förutsättningarna för barnets trygga utveckling.

Bekanta dig med egenvårdsprogrammen för barn

Egenvårdsprogrammen kan till exempel vara till hjälp när barnet uppvisar beteendestörningar eller om du vill förbättra samspelet i familjen.