Var kan man få hjälp för självdestruktivt beteende?
Är du i fara just nu?
Om du precis har försökt begå självmord eller om det finns risk för det just nu, sök omedelbart hjälp. Ta direkt kontakt med närmaste akutmottagning eller ring nödnumret 112.
När du söker hjälp, och under vården, är det viktigt att du berättar öppet om dina självmordstankar och eventuella tidigare självmordsförsök. Då kan personalen hjälpa dig på bästa sätt.
Om du har självdestruktiva tankar men inte är i direkt fara, kan du söka hjälp från
- din hälsostation
- studerandehälsan
- företagshälsovården.
Du kan be en anhörig du litar på eller till exempel en lärare om stöd för att söka hjälp.
Du kan också dygnet runt och anonymt få samtalshjälp via Mieli rf:s kristelefon, tfn 09 2525 0112
På nätet får unga hjälp via bland annat chatten Sekasin eller Sekasin Gaming. Vuxna får hjälp i chatten Solmussa.
Hur behandlas självskadebeteende?
Målet med behandlingen av självskadebeteende är att livet ska börja kännas värt att leva igen. För att målet ska kunna uppnås måste man vara vid liv.
Därför försöker personal på olika sätt att hjälpa den självdestruktiva personen att skjuta upp sitt självmord. Om personen ännu inte helt kan släppa tankarna på självmord börjar man med att gå vidare ett steg i taget.
Det finns två parallella mål med behandlingen av självskadebeteende
- Att hålla sig säker även i de svåraste stunderna.
- Att förstå orsakerna bakom självskadebeteendet och lösa dem, alltså att ändra hur man mår.
Vägen till respektive mål är individuell.
MÅL 1: Att hålla sig säker
Genom att hålla sig säker får man tid och möjlighet att identifiera och förändra orsakerna till självskadebeteendet.
Det finns många metoder som kan hjälpa för att förhindra självmordsimpulserna att övergå till handling. Trots att man i ett självdestruktivt tillstånd ofta känner att ingenting hjälper, så är det inte sant.
Oftast hjälper ganska enkla metoder en att må så pass mycket bättre att man inte längre behöver göra en självdestruktiv handling. Man bör försöka hitta och öva på lämpliga metoder med stöd av professionell personal.
- Ofta känns det bättre att få prata med en medkännande lyssnare om att man mår dåligt. Att beskriva hur man mår i skrift kan hjälpa en att strukturera upp sina känslor och tankar och att få distans till dem.
- Olika aktiviteter som riktar fokus på något annat kan hjälpa en att skjuta upp de självdestruktiva handlingarna tills det känns lättare. Det kan till exempel hjälpa att titta på sin favoritserie, gå ut i naturen, göra något med händerna eller att umgås med andra.
- Fysiska metoder hjälper en ofta att må bättre. Att till exempel ändra kroppstemperatur genom att duscha kallt, höja pulsen genom motion eller att göra en andningsövning ändrar kroppens fysiologiska tillstånd och gör ofta att det känns lättare.
- Läkemedelsbehandling kan hjälpa i de svåraste stunderna.
För att hålla sig i säkerhet är det bra att ha en skyddsplan. Det är särskilt viktigt om de självdestruktiva impulserna tidigare har lett till handlingar.
MÅL 2: Att förstå och reda ut anledningar
- Självskadebeteende kan vara kopplat till psykisk sjukdom, till exempel en affektiv störning eller psykos. Det kan också vara kopplat till en somatisk sjukdom som orsakar smärta, är livshotande eller sänker funktionsförmågan. Om det är en sjukdom som ligger bakom självskadebeteendet kan man få självskadebeteendet att försvinna genom att behandla sjukdomen väl.
- Man ska dock inte se självskadebeteende bara som ett symtom på en sjukdom. Det är inte alltid kopplat till en sjukdom alls. Utöver eller i stället för att självskadebeteendet beror på en sjukdom, kan det påverkas av faktorer som är kopplade till personens livshistoria och livssituation. Då är det viktigt att förstå dessa faktorer individuellt.
När man förstår vilka faktorer som ligger bakom självskadebeteendet finns det nästan alltid möjlighet att också påverka dem. Därför bör man försöka reda ut sin situation med hjälp av professionell personal.
Sjukhusvård
När självskadebeteendet är som starkast kan man under kort tid behöva en miljö som ger trygghet genom begränsning och övervakning. Då kan man överväga till exempel sjukhusvård.
Målet är att avlägsna den omedelbara risken för självmord och stärka personens förutsättningar att hålla sig i säkerhet, till exempel med hjälp av en skyddsplan.
Även under sjukhusvården försöker man utreda de faktorer som har orsakat självskadebeteendet, så att man kan påverka dem i fortsättningen.
Det är ofta svårt att berätta om självskadebeteende
Många tvekar inför att berätta om sina självmordstankar när de söker hjälp. De kan skämmas över sina tankar eller vara oroliga för vad som händer efter att de har berättat.
Det kan vara enklare att berätta om det svåra om du först berättar att det är svårt för dig.
Du kan till exempel säga:
- "Det är svårt för mig att prata om det här"
- "Jag är inte säker på om jag vågar/vill berätta"
Då kan personalen stanna upp lite inför frågan och hjälpa dig att berätta. Samma metod fungerar också med anhöriga.
Du kan också ta med en anhörig som känner till din situation till mottagningen. Hen kan då hjälpa dig att berätta för personalen.
Kom ihåg att det aldrig är för sent att prata om det. Om personalen inte har tänkt på att fråga dig, eller om du inte har vågat berätta, kan du alltid gå tillbaka till frågan och säga till exempel: “Jag glömde säga en viktig sak.”
Kom ihåg
Du gör personalen en tjänst om du berättar ärligt om ditt självskadebeteende, för då kan de hjälpa dig bättre.
Upplevelser av att söka hjälp
“Det tog flera år för mig att söka hjälp. Till sist hamnade jag i en situation där man ringde efter ambulans, och jag blev tvångsvårdad. På så sätt fick jag hjälp. Innan det hade jag inte berättat om det här för några utomstående, inte ens för mina vänner eller min familj, så det kändes jobbigt. Jag var rädd att man inte skulle ta mig på allvar, och jag skämdes för mina tankar.”
“Först ordnade mina föräldrar en träff hos en skolpsykolog för “nervositet”. Efter det bad jag själv en hälsovårdare om hjälp, eftersom jag upplevde att jag inte längre klarade av mina självdestruktiva tankar. Det faktum att jag redan hade träffat en psykolog sänkte tröskeln för att kontakta en hälsovårdare.”
“Jag har alltid ringt någon till sist. Ibland klarar jag inte av att prata med nära anhöriga. Då har jag ringt till kristelefonen. En gång ringde jag själv till nödcentralen i en akut situation och fick hjälp på så sätt.
Det kan vara svårt att be om hjälp på grund av att man skäms, men det finns inget att skämmas för när det gäller självskadebeteende.
Ibland kan det kännas som att man inte vill besvära andra med sina problem. Jag lovar att alla vill lyssna om någon anhörig har självdestruktiva tankar och planer.”
Erfarenheter av vad som har hjälpt
“Det som har hjälpt mig är att jag satte mig in i ämnet och insåg att andra också är med om samma sak.” I självdestruktiva stunder hjälper det att koncentrera sig på något annat och att vänta tills känslorna går över.”
“Jag har lärt mig att identifiera hur jag mår. Jag kan känna igen när det finns en risk för självdestruktiva tankar. Då berättar jag det för en familjemedlem. Jag berättar att de inte får lämna mig ensam och att jag till exempel inte får köra bil.”
“Andningsövningar hjälper. Jag pratar också mycket med anhöriga om hur jag mår.”
“Under självdestruktiva perioder har det varit andningshål för mig att lyssna på musik och gå på promenader. Tanken på att mina anhöriga skulle lida om jag dog har hållit mig vid liv. Samtalsstöd har gjort att det känns bättre. Det har hjälpt att jag har fått berätta om det här för någon.”
“Jag har haft hjälp av lugnande läkemedel, avslappning och av att jag tvingar mig själv att komma på några positiva saker som jag kan minnas eller drömma om.”
“Någonstans ur mitt innersta har jag grävt fram en tro på att det här kommer att gå över, och att bättre tider väntar. Jag minns redan att jag i barndomen kände “livstörst” och en stor inre glädje och ett intresse för omvärlden. Nyfikenheten och den där glädjen har övervunnit mörkret, men kampen har varit svår. Jag har blivit hjälpt av mina vänner, min lekfullhet, dikter, andras berättelser och mina livserfarenheter.”
Hur kan Psykporten.fi hjälpa?
Symtomtester
Med hjälp av symtomtestet kan du bedöma hur allvarliga dina symtom är. Resultaten ger dig också tips om vad du ska göra härnäst.
Egenvårdsprogram
Med hjälp av egenvårdsprogrammen kan du förbättra ditt välbefinnande om du är bekymrad över din psykiska hälsa eller har lindriga symtom. Egenvårdsprogrammen innehåller information och övningar. Kolla in egenvårdsprogrammet för:
Nätterapi
Nätterapi bygger på ett självständigt arbetssätt på nätet. En nätterapeut som är specialiserad på dina symtom ger dig respons på dina övningar och svarar på frågor som dyker upp. Du behöver en läkarremiss för nätterapi.
Nätterapin för unga med social fobi är avsedd för 13–17-åringar. De övriga nätterapierna är avsedda för personer över 16 år.
