F25 Schizoaffektiv störning

Vid schizoaffektiv störning förekommer symtom som är typiska för både schizofreni och affektiva störningar.

Symtomen uppträder i perioder. Stämningssymtom och psykotiska symtom uppträder samtidigt eller med mycket kort mellanrum. Den schizoaffektiva störningen har symtom som är en kombination eller mellanform av schizofreni och affektiva störningar. 

Det finns tre kända former av schizoaffektiv störning: manisk, depressiv och blandad form.  

Kriterier

För att en diagnos ska kunna ställas måste tydliga och säkra symtom på schizofreni och affektiva symtom uppträda samtidigt eller med högst några dagars fördröjning. Om de olika symtomen uppträder vid tydligt olika tidpunkter ställs ingen diagnos.

En diagnos ställs inte heller om stämningssymtomen är en följd av en psykotisk störning. Det är till exempel vanligt att en person med schizofreni drabbas av depression efter en psykotisk episod. 

Symtom på schizofreni som kan ligga till grund för en diagnos är följande:

• vanföreställningar
• hallucinationer
• osammanhängande tal, till exempel upprepade avvikelser eller brist på sammanhang
• tydligt osammanhängande eller konstigt beteende
• motorisk stelhet eller agitation
• avtrubbade känslouttryck, utarmat tal eller viljeförlust

De affektiva symtom som ligger till grund för diagnosen kan vara förknippade med depression eller mani.

Symtom som är typiska för depression är

• en kraftig minskning av glädjekänslor 
• förlust av intresse för saker som tidigare upplevdes som intressanta 
• känslor av underlägsenhet och värdelöshet 
• förstärkta skuldkänslor 
• känslor av hopplöshet 
• tankar som kretsar kring döden och självmord 

Symtom som är typiska för mani är

• pratsamhet
• tankar som rusar
• en markant ökning av självkänslan, som kan utvecklas till storhetsvansinne 
• obetänksamt beteende eller impulsivitet som är skadligt för personen själv

Sjukdomsförlopp och prognos

Schizoaffektiv störning är relativt sällsynt. Sjukdomsförloppet är individuellt och det är dåligt känt. 

Allmänt anses det att prognosen för behandling av personer som lider av schizoaffektiv störning är bättre än för dem som lider av schizofreni.

De som lider av den maniska formen av schizoaffektiv störning återhämtar sig vanligtvis bättre än de som lider av den depressiva formen. 

Hur behandlas schizoaffektiv störning?

Behandlingen av schizoaffektiv störning kräver psykiatrisk sakkunskap.

Behandlingen sker vanligtvis i öppenvård. I sjukdomens allvarligaste skeden kan behandlingen även genomföras på sjukhus. Sjukhusvård är särskilt nödvändig om personen på grund av sina symtom utgör en fara för sig själv eller andra.

Särskilt i sjukdomens allvarligaste skeden är det vanligt att personen inte känner sig sjuk eller att hen inte vill ha vård på grund av rädsla eller skam. I sådana fall kan vården även genomföras mot personens vilja. Utgångspunkten är dock alltid att sträva efter frivillig vård och samförstånd om vårdens mål och metoder. 

En lämplig behandling som påbörjas i tid kan förhindra att sjukdomen förvärras och förbättra prognosen på lång sikt.

Behandlingen av schizoaffektiv störning är individuell. Den består vanligtvis av läkemedelsbehandling samt psykologiska och funktionella behandlingar. 

Vid läkemedelsbehandling av schizoaffektiv störning används både antipsykotiska läkemedel och stämningsstabiliserande läkemedel.

Det är också vanligt att använda olika former av stöd. Stödformer kan till exempel vara praktiskt stöd för självständigt boende eller intressebevakning. Vård och stödfomer utformas utifrån personens individuella behov och utmaningar.