F20 Schizofreni

Schizofreni är den vanligaste och mest betydande av de psykotiska störningarna. Den är oftast förknippad med betydande svårigheter att klara av vardagliga sysslor och sociala kontakter.

Vid schizofreni uppträder symtomen vanligtvis i perioder, så att det mellan de kraftigare symtomperioderna finns perioder då symtomen är mildare. 

Det finns flera undertyper av schizofreni, varav de vanligaste är paranoid och hebefren schizofreni (även kallad desorganiserad schizofreni). 

Vid paranoid schizofreni är förföljelsevanföreställningar de centrala symtomen. Även hallucinationer är vanligt.

Hebefren schizofreni kännetecknas av känslomässig avtrubbning, tillbakadragande och olämpligt, stereotypt och förvirrat beteende.

Kriterier

Diagnosen schizofreni baseras på följande symtom:

• vanföreställningar
• hallucinationer
• osammanhängande tal, till exempel återkommande avvikelser eller inkonsekvenser
• märkbart osammanhängande eller märkligt beteende
• motorisk stelhet eller överaktivitet
• avtrubbade känslouttryck, utarmad talförmåga eller viljeförlust

Störningen innefattar dessutom en betydande försämring av funktionsförmågan. Det är också väsentligt att symtomen inte är kopplade till affektiva störningar, organisk hjärnsjukdom eller missbruk. 

Sjukdomsförlopp och prognos

Schizofreni börjar vanligtvis i tidig vuxen ålder. Den vanligaste åldern för insjuknande är 20–32 år.

Cirka 1 % av alla människor drabbas av schizofreni. 

Sjukdomen kan börja plötsligt med kraftiga symtom. Den kan också börja smygande med allt fler märkliga tankegångar och förändringar i beteendet. Många upplever så kallade försymtom månader eller år innan den egentliga sjukdomen bryter ut.

Försymtom kan vara 

• nedstämdhet och humörsvängningar
• ökande svårighet att känna glädje
• isolering och tillbakadragande från mänskliga relationer 
• konstiga tankar, beteenden eller handlingar 
• svårigheter att koncentrera sig, komma ihåg saker eller fatta beslut 
• dålig stresstålighet
• svårigheter i mänskliga relationer 
• sömnstörningar 
• minskad psykisk energi och motivation 
• särskilt kortvariga hallucinationer, betydelseupplevelser, vanföreställningar och referensvanföreställningar. 

Även sjukdomsförloppet varierar. Symtomen kan variera mellan olika personer och även hos en och samma person vid olika tidpunkter.

Hos vissa uppträder symtomen endast periodvis. Mellan sjukdomsperioderna kan symtomen vara lindriga eller nästan helt frånvarande.

Missbruk av rusmedel kan förvärra symtomen på schizofreni. Det kan också utlösa schizofreni hos personer som är sårbara för sjukdomen. Därför bör man undvika rusmedel om man redan har schizofreni eller upplever försymtom.  

Schizofreni är vanligtvis en sjukdom som varar i flera år, och hos vissa människor varar den hela livet. En del av patienterna blir dock helt eller nästan helt friska. 

Hur behandlas schizofreni?

Behandlingen av schizofreni kräver psykiatrisk sakkunskap. Behandlingen är individanpassad och består vanligtvis av läkemedelsbehandling samt psykologisk och funktionell behandling. 

Vanligtvis sker behandlingen på öppenvården. I sjukdomens allvarligaste skeden kan vården ske på sjukhus. Sjukhusvård behövs särskilt om personen på grund av sina symtom utgör en fara för sig själv eller andra.

En lämplig behandling som påbörjas i tid kan förhindra att sjukdomen förvärras och förbättra prognosen på lång sikt. Behandling som påbörjas redan i fasen av försymtom av schizofreni kan också fördröja uppkomsten av den första psykosen. 

Behandling med antipsykotiska läkemedel påskyndar återhämtningen under schizofrenins akuta faser. Den minskar också risken för att drabbas av en akut psykos.

Vid behandling av schizofreni är det också vanligt att använda olika former av stöd. Dessa är till exempel stödboende och intressebevakning. Vård och stödformer utformas utifrån individuella behov och utmaningar.

Det är vanligt att personen inte upplever sig själv som sjuk. Ibland kan till exempel rädsla eller skam leda till att man, särskilt i sjukdomens svåraste skeden, inte vill ha vård. I sådana fall kan vården genomföras även mot personens vilja. Utgångspunkten är dock alltid att sträva efter frivillig vård samt samförstånd om vårdens mål och metoder.

Egenvårdsprogram

På Psykporten hittar du ett egenvårdsprogram för psykos samt ett egenvårdsprogram för lindriga hallucinationer och vanföreställningar. Dessa kan fungera som ett stöd i behandlingen och hjälpa att hantera symtomen.