Hur kan jag anpassa mig till min närståendes psykiska sjukdom?

Chockfasen innebär att man förnekar verkligheten och då kan det vara svårt att agera förnuftigt. Då behövs mycket praktisk hjälp. Den här fasen kan vara några dagar.  

Chockfasen kan vara förknippad med förvirring, chock, brist på uppfattning om situationen, överreaktion eller förlamning.  

Krisen kan också kännas som fysiska symptom, såsom magbesvär, svettiga händer eller hjärtsymtom.

Till reaktionsfasen hör starka känslomässiga reaktioner och användningen av skyddsmekanismer. Skyddsmekanismer inkluderar till exempel förnekelse, rationalisering eller isolering av känslor samt projicering av sin egen skuld på miljön.  

Reaktionsfasen kan också åtföljas av rädsla, sorg, skuld, förnekelse, isolering och behovet av vård. 

Den här fasen kan ta månader.  

Under bearbetningsfasen går man igenom vad som hänt. Psyket förnekar inte längre det som hänt.

Då får känslorna ett namn och man kan prata om dem. Man anpassar sig gradvis till situationen och de ångestfyllda känslorna börjar lätta.  

I nyorienteringsfasen blir insjuknandet en del av livet. Sjukdomen försvinner inte, men inställningen till den har förändrats. 

I den inledande fasen har sjukdomen hos den närstående ännu inte diagnostiserats. Insjuknandet kan ske gradvis. Anhöriga kan i början märka små förändringar: den närstående kanske inte längre är sig själv eller hen kan verka tillbakadragen. 

Beteendet hos den närstående kan vara förvirrande. Det kan kännas som om livet inte längre kan förutsägas och att allt är kaos och förvirring.  

Å andra sidan märker anhöriga inte eller vill anhöriga inte märka förändringar hos sin närstående. De anhöriga kanske tror att förändringarna bara är en del av personlighetsutvecklingen eller en viss livssituation och att de försvinner av sig själv. 

Att erkänna problem kan intensifiera de anhörigas ångest. Svårighetsgraden kan också orsaka meningsskiljaktigheter i den närmaste kretsen: en vill ta avstånd från saken, medan en annan aktivt söker hjälp. 

De anhöriga kan känna sig hjälplösa. Den närstående kan vägra behandling. Dessutom kan det vara svårt att få behandling eftersom vårdpersonalen kanske inte anser att symtomen är tillräckligt allvarliga.  

Problemlösningsfasen kan ta lång tid.  

Vetskapen om att en närstående har en psykisk sjukdom kan först vara en chock. Hen blir officiellt en patient.  

Å andra sidan, när problemet har ett namn, kan man börja söka lösningar.  

Den närståendes sjukdom kan möjligtvis pågå resten av hens liv. Detta kan framkalla negativa känslor hos de anhöriga, såsom ilska, bitterhet eller hat mot sjukdomen.  

I den här fasen söker man ofta även orsaker. De platser där orsakerna till sjukdomen söks beror på familjens kunskap och uppfattningar. Vissa söker efter orsakerna i familjens tidigare livsperioder, medan andra söker biologiska förklaringar.  

Med tiden lär sig dock anhöriga att acceptera att flera faktorer har bidragit till sjukdomen. 

Den sista fasen är långtidsfasen, det vill säga ett nytt jämviktstillstånd.  

Anpassningen till den nya situationen är inte slutresultatet, utan en slags resa. Resans syfte är inte nödvändigtvis att patienten ska bli frisk igen och att livet ska återgå till vad det en gång var. 

Efter anpassningsresan är du mer beredd att acceptera begränsningarna som situationen för med sig och leva ett fullt liv trots dessa begränsningar. Sjukdom är en sak som påverkar livet. Den är inte det enda eller centrala problemet. 

När den anhöriga accepterar situationen kan hen inse att det inte är hens skyldighet att lösa den insjuknade personens problem. Hen kan bli intresserad av saker som hen har varit intresserad av även tidigare. Hen kan också ta avstånd från sin omsorgsplikt. Den anhöriga kan vid behov stödja sin närstående på ett konstruktivt sätt, men hen lever också sitt eget liv. 

Ibland kan anhöriga inte helt acceptera sjukdomen. Vissa accepterar aldrig att deras närstående är sjuk. Andra igen accepterar sjukdomen endast delvis.  

Att acceptera sjukdomen och de begränsningar den medför kan dock göra det lättare att se vad som är möjligt och i vilken riktning man kan växa. En närståendes sjukdom minskar inte livsglädjen, utan ger upphov till nya möjligheter och nytt hopp.