Är en anhörig till dig självdestruktiv?
Självskadebeteende påverkar också alltid anhöriga. Om du har en anhörig som är självdestruktiv, sök information och stöd till dig själv. På så sätt kan du bevara din hälsa och vara ett stöd för din anhörig.
På den här sidan hittar du information om
- hur du söker hjälp
- krisen som har orsakat självskadebeteende
- anhörigas roll
- att sätta egna gränser.
De anhöriga kan bli medvetna om självskadebeteende på många sätt och i olika situationer.
- Ibland berättar personen själv för sina anhöriga att hen har självdestruktiva tankar, men gör det tydligt att hen inte tänker omsätta dem i handling.
- Ibland ber personen anhöriga om hjälp, för att hen inte är säker på om hen orkar stå emot sina självdestruktiva tankar.
- Ibland visar sig självskadebeteendet inte förrän efter den självdestruktiva handlingen.
Självskadebeteende är en kris även för anhöriga
Även om personen med självmordstankar inte har någon avsikt att omsätta sina tankar i handling, så är anhöriga ofta mycket oroliga för det.
Om den anhörigas avsikter att begå självmord framkommer genom ett självmordsförsök, eller om ett sedan tidigare känt självskadebeteende leder till handling, kan anhöriga få väldigt kraftiga och motstridiga känsloreaktioner.
- Rädsla, oro, irritation, hat, förvirring, hjälplöshet, en vilja att hjälpa, medkänsla, sorg, besvikelse, skuld, skam och många andra känslor kan irra hit och dit både i huvudet och kroppen.
- Den anhöriga kan känna sig känslolös och agera som en robot. Känslorna kan komma i efterhand.
- Påfrestningen kan märkas mer i form av fysiska symtom än psykiska. Det kan till exempel visa sig som oförklarliga smärtor eller en ovanlig trötthet.
Behov av stöd från anhöriga
När självskadebeteendet visar sig eller är som starkast är anhöriga ofta beredda att gå mycket långt för att hjälpa den självdestruktiva personen att vara kvar i livet och tillfriskna.
Alla har dock sina egna behov, och det går inte att göra avkall på det i all oändlighet. Det är också oerhört viktigt att anhöriga ser till att de själva och andra orkar med situationen.
- Behovet av stöd för de anhöriga själva ökar om krissituationen håller i sig eller om de självdestruktiva handlingarna upprepas.
- Även ett hot om självdestruktivitet som snabbt går över kan fortsätta vara påfrestande för anhöriga, om man inte kan bearbeta händelsen och sina känslor.
- Att ta hand om sitt eget välbefinnande är desto viktigare ju fler stressfaktorer det finns i livet samtidigt.
Var kan anhöriga få hjälp?
Bli inte ensam, utan sök stöd för dig själv. Kunskap hjälper oss ofta att anpassa oss till situationen och vara ett stöd. Personer som varit med om samma sak kan ge dig tips på hur du går vidare, både mitt i krisen och på längre sikt.
- Den nationella kamratstödsorganisationen för anhörigas stöd för mentalvården, FinFami, erbjuder mångsidig rådgivning och stöd.
- Mieli rf:s kristjänster ger också stöd i kriser som rör självskadebeteende
- Mieli rf:s center för suicidprevention erbjuder stöd och kamratgrupper just för anhöriga till personer som har försökt begå självmord.
- Om en anhörig genomgår en livskris kopplat till självskadebeteende och det påverkar din hälsa kan du också söka hjälp från hälso- och sjukvården, till exempel från en hälsostation eller från studie- eller företagshälsovården.
- Social- och krisjouren erbjuder också krishjälp till anhöriga efter ett självmord eller självmordsförsök.
Anhörigas roll är viktig, men svår
Till självdestruktiva tankar, avsikter eller handlingar hör ofta en upplevelse av att man inte är värd kärlek, eller att man bara är en börda för andra. Att anhöriga visar att de bryr sig kan utmana den självdestruktivas uppfattning om sig själv som värdelös eller som dömd till ensamhet. Anhörigas stöd kan också var avgörande för att till exempel söka vård.
Man kan hjälpa på många olika sätt. Behoven hos den självdestruktiva personen ser också olika ut vid olika stunder.
Prata om vad dina anhöriga önskar av dig, och vilka metoder som skulle passa dig.
- Kan du lyssna när din familjemedlem/släkting/vän vill prata om att hen mår dåligt?
- Hjälper du till med praktiska saker, som hen har svårt för?
- Eller är du den person som hen kan göra något vardagligt med för att släppa tankarna på självskadebeteendet?
En skyddsplan kan vara en bra hjälp när man kommer överens om den anhörigas roll. Det lindrar ofta också oron hos anhöriga.
Det är ingen annan än du som kan sätta gränser som anhörig. Även om du vill vara ett stöd på alla sätt för den som är självdestruktiv, behöver du också kraft och tid för dig själv.
När en självdestruktiv person är mitt i sin kris kan det vara omöjligt för hen att förstå vad som är rimligt att kräva av andra. Förvänta dig inte att hen kan ta hänsyn till dina gränser. Ge dig själv lov att säga nej till saker som du tycker verkar orimligt.
Ofta behöver man sätta nya gränser under resans gång, när den anhörigas eller din situation ändras. Med erfarenhet kan du också lära dig mer om dina gränser och sätt som du kan använda för att stötta din anhörig.
Den psykiska smärtan kan göra en självdestruktiv person så psykiskt omtöcknad att hen får svårt att se att anhöriga vill väl och bryr sig. Det kan också bli svårt att vara ett stöd om den anhöriga känner egna starka känslor.
- Den som är självdestruktiv försöker ofta isolera sig och skydda sig från omvärlden som har börjat kännas hotfull. Då kan det vara svårt att nå fram till hen, och det kan kräva att man är uthållig.
- Ett tecken på att den anhöriga är extremt orolig är att hen är otålig, gör försök att tvinga fram hjälp, förringar saker eller blir irriterad. Det tyder alltså på att personen bryr sig, inte på likgiltighet. Samtidigt kan det här få den självdestruktiva personen att dra sig tillbaka ännu mer.
- Att vara tålmodig, lyssna lugnt och vara medkännande hjälper den självdestruktiva personen. Det kan dock vara svårt för en anhörig att förhålla sig så, om hen befinner sig i en känslostorm.
- När den anhöriga själv har stöd är det oftast enklare för hen att på ett hjälpsamt sätt vara närvarande för den självdestruktiva personen.
Stöd från personer i samma situation och professionell personal hjälper den anhöriga att hitta en balans i att vara ett stöd för den självdestruktiva personen och att se till sina egna behov. Det är ett måste att sätta gränser för att den anhöriga ska må bra, men man behöver ofta uppmuntran för det.
Man bör prata öppet om sina gränser med den som är självdestruktiv. Självdestruktiva personer är ofta själva oroliga för att deras situation är påfrestande för anhöriga. Att prata öppet om det gör det ofta lättare för alla parter.
- När den självdestruktiva personen kan lita på att anhöriga sätter gränser för att värna sin hälsa, så blir det också oftast lättare för hen att ta stöd av sina anhöriga.
- Samtidigt har den anhöriga lättare att vara ett stöd när hen inte går över sina gränser.
Egenvårdsprogrammen som stöd
Egenvårdsprogrammen kan hjälpa dig att hantera situationen. Du kan också berätta för en närstående om olika egenvårdsprogram, t.ex. om egenvårdsprogrammet för depression eller självskadebeteende.
Erfarenheter från anhöriga
"I en självmordskris är det oerhört viktigt att anhöriga får stöd av professionell personal och personer som varit med om samma sak. Lyssna på dig själv och fundera på vad du behöver. Kamratstöd passar inte för alla, och inte i alla situationer.
Själv sökte jag mig till en kamratstödsgrupp för snabbt efter mitt barns självmordsförsök. Jag var fortfarande trasig, och tyckte det var jobbigt att lyssna på andras berättelser.
Senare upplevde jag att kamratstödet var oerhört viktigt för mig. Jag märkte att jag inte var ensam, och att det här händer andra också, och i helt vanliga familjer. Det var lätt att prata när man inte behövde vara försiktig eller försköna saker, som för andra. Det är också en härlig känsla att kunna hjälpa andra.
Jag fick också stöd från företagshälsovården. Jag var hemma från jobbet ibland, när situationen var olidlig. Man bör också överväga läkemedelsbehandling. Det är outhärdligt om man inte får sova ordentligt.
Jag fick ett mycket viktigt stöd från Mieli rf:s center för suicidprevention. Där gick jag och samtalade regelbundet. Det hjälpte mig att hålla huvudet ovanför ytan och förstå situationen. Det finns ofta likheter i självdestruktivas situationer. Att känna till dem hjälpte mig att hantera situationen."
"När min anhörigs självskadebeteende var som värst vågade jag inte sätta min telefon på ljudlös eller åka någonstans utan min telefon. Jag var hela tiden på min vakt. Samtidigt var jag rädd för att telefonen skulle ringa. Jag var alltså i ett konstant larmtillstånd. Till sist kunde jag inte ens sova, och orken för att stötta min anhörig höll på att ta slut.
I kamratstödsgruppen förstod jag till sist att jag inte överger min självdestruktiva anhöriga, även om jag begränsar hur tillgänglig jag är. Jag började våga sätta min telefon på ljudlös, och till och med stänga av den ibland."
“Vår ungdom försökte begå självmord flera gånger. Hen öppnade upp sig för mig och bad om hjälp, men jag lyckades inte förhindra nya försök. Jag kände skuld och skam för att mitt barn inte ville leva, och för att jag inte kunde förhindra hens självmordsförsök.
Jag sökte samtalshjälp. En yrkesperson konstaterade att om någon vill ta sitt liv så går det inte alltid att förhindra det, oavsett vad man gör. Först gjorde det mig arg. Det kan inte vara så! Visst måste föräldrar kunna rädda sitt barn?!
Steg för steg tog jag till mig tanken: Jag gör mitt bästa, men jag kan inte bestämma över någon annans liv. Jag kan inte rädda en person som inte vill bli räddad. Det gjorde ont att förstå och acceptera det, men det var väldigt värdefullt för mig.”
