F60.8 Andra specificerade personlighetsstörningar

Personlighetsstörningar är långvariga och oflexibla tankesätt och beteendemönster som orsakar problem för personen själv och hens omgivning.

Skadan visar sig vanligtvis i form av konflikter i personens relationer till andra människor och samhället. Dessa konflikter kan utsätta personen för depressions- och ångestsymtom. Personen uppfattar ofta inte sina problematiska drag som en störning.

Diagnosen andra specificerade personlighetsstörningar används om störningen uppfyller de allmänna kriterierna för en personlighetsstörning, men symtomen ändå inte passar in i någon av de övriga åtta klasserna (F60.0‒F60.7). 

Andra specificerade personlighetsstörningar omfattar 

• narcissistisk personlighetsstörning
• omogen personlighetsstörning
• passivt-aggressiv personlighetsstörning
• psykoneurotisk personlighetsstörning

Kriterier för personlighetsstörningar

För alla diagnoser av personlighetsstörningar är det väsentligt att 

1. personens beteende avviker från det som anses normalt i den aktuella kulturen
2. beteendet är långvarigt och oflexibelt och uppträder i flera olika situationer
3. beteendet orsakar lidande för personen själv eller problem i sociala relationer

Förändringar i beteende eller personlighet

Gränsen mellan vad som anses vara normalt beteende och en personlighetsstörning är flytande. Även psykiskt friska människor kan i situationer med stark stress uppleva saker eller bete sig på avvikande sätt, men detta är kortvarigt och situationsbundet.

Personlighetsstörningar skiljer sig från personlighetsförändringar. Personlighetsförändringar är beteendeförändringar som inträffar i vuxen ålder och som uppstår till följd av långvarig stress, en psykiatrisk sjukdom, en hjärnskada eller någon annan sjukdom.

Störningens förlopp och prognos

Personlighetsstörningar börjar i barndomen, tonåren eller senast i ung vuxen ålder. Uppväxtmiljön och erfarenheterna av mänskliga relationer spelar en betydande roll för deras utveckling.

Personlighetsstörningar är vanliga. Enligt uppskattningar lider 5–15 % av vuxna av olika personlighetsstörningar. 

Personlighetsstörningar är långvariga störningar som kan bestå under hela livet. Deras stelhet och brist på flexibilitet kan dock mildras med åldern. 

Personlighetsstörningar kan förekomma i olika grader. Vid lindriga störningar orsakar beteendet problem endast ibland. Vid allvarligare störningar förekommer problemen kontinuerligt. I sådana fall kan personen även lida av andra psykiatriska störningar och verklighetsuppfattningen kan ibland svikta.

Hur behandlas personlighetsstörningar?

Personlighetsstörningar kan behandlas med psykoterapi, men den drabbades egen motivation är av yttersta vikt. De som lider av personlighetsstörningar inser sällan själva att de har en störning, så motivationen till behandling är ofta även i bästa fall svag.

Vid behandling av personlighetsstörningar kan man använda olika former av psykoterapi. 

Läkemedelsbehandling är vanligtvis inte till någon nytta vid behandling av personlighetsstörningar. I vissa situationer kan läkemedelsbehandling dock användas för att stödja annan behandling eller för att behandla andra symtom eller störningar som är kopplade till personlighetsstörningen, såsom depression eller ångest.

Narcissistisk personlighetsstörning

En narcissistisk personlighet kännetecknas av olika former av storhetsvansinne, ett starkt behov av beundran och brist på empati. Personen anser vanligtvis att hen har rätt till särbehandling. Hen är avundsjuk eller arrogant och kan hänsynslöst utnyttja andra. 

Personer som lider av narcissistisk personlighetsstörning upplevs ofta som kalla, även om de inledningsvis kan verka varma eller till och med karismatiska. Narcissistisk personlighetsstörning är i själva verket en form av långvarig störning i systemet som reglerar självkänsla och självvärde.

Att en person som lider av narcissistisk personlighetsstörning söker vård kan hänga samman med ångest eller depressiva symtom som utlöses av svåra mänskliga relationer. De kan söka vård i en krissituation, men avbryter lätt behandlingen när deras självkänsla återhämtar sig. 

Vid narcissistisk personlighetsstörning söker man ofta psykoterapi först efter en stark besvikelse. Störningen ökar risken för depressiva perioder, som behandlas på samma sätt som depression i allmänhet behandlas.