Å ena sidan behöver vi alltså fasta värderingar som vi kan bygga på och å andra sidan tvingas vi ständigt fundera på tillämpningen av värderingarna i praktiken. Vi tvingas stå ut med det motsatsförhållandet att vi inte kan skapa ett system eller en uppförandekod som förblir densamma i alla situationer.
När vi skapar permanenta ramar och principer för vårt liv godkänner vi samtidigt en situationsspecifik bedömning av, hierarki för och tillämpning av värderingarna. Samtidigt som vi arbetar för något viktigt accepterar vi att vi inte kan agera på samma sätt vid varje tillfälle.
Tänk till exempel på stöld. Om du anser att stöld strider mot dina värderingar anser du säkert att en tjuv som har tagit en åldrings plånbok har utfört en gärning som inte bör uppmuntras eller belönas. Det kan hända att du tycker att det är rätt och riktigt att tjuven anhålls och får gottgöra sin handling på det juridiskt fastställda sättet. Men tänk om tjuven stjäl plånboken för att hans eller hennes barn är allvarligt sjukt och i behov av läkarvård?
Du kanske fortfarande tycker att man inte löser sina ekonomiska problem genom att stjäla, att stöld inte främjar välfärden i samhället och att följderna ur åldringens perspektiv är bedrövliga. I den här situationen anser du dock kanske att barnets människovärde är viktigt och förstår gärningspersonens motiv bättre.
Vilken faktor som väljs ut som viktigare än den andra varierar ofta med situationen och stödjer sig på djupare etiska principer, som rättvisa, barmhärtighet, visdom, godhet, mod osv. För dessa principer kan man använda benämningen dygder. Dygderna är allmänmänskliga och oberoende av kultur eller religion.
