Egenvårdsprogram

När det gäller tonåringar förväxlas en ätstörning och det beteende den orsakar ibland med normal självständighetsutveckling. Föräldrarna kan vara rädda för att ingripa. De kan tycka att det är pinsamt eller olämpligt att ha uppsikt över den ungas måltider, motionsvanor och toalettbesök.  

Föräldrarna kan rådas att inte snoka eller vara för påtryckande. Vissa tänker att det orsakar eller förvärrar symtomen.  

Personen med ätstörning motsätter sig ingripande. Det är normalt ätstörningsbeteende. 

Ätstörningen är ett större hot än att ingripa i den 

Att lida av en ätstörning orsakar en fysisk och mental tillbakagång hos den unga till en nivå yngre än hens ålder. Ätstörningen utgör ett mycket större hot mot den ungas självständighet, vuxenliv och framtida välbefinnande än att ingripa i situationen.  

Att öka föräldrarnas kontroll är en tillfällig åtgärd. Det hjälper barnet att nå ett stadium där hen kan fortsätta sin åldersanpassade väg mot självständighet. 

Att ingripa kan rädda barnets liv 

Föräldrarna undrar ofta om ingripandet i ätstörningen kommer att förstöra deras relation till barnet. I värsta fall kan personen med ätstörning också hota med att avsluta relationen. 

Om ingripandet görs på rätt sätt – med kärlek, värme och tålamod – kommer det inte att orsaka permanent skada på relationerna.  

Många som har återhämtat sig från en ätstörning har sagt att deras föräldrars beslutsamhet och kamp mot ätstörningen har varit avgörande och till och med livräddande.  

Om personen med ätstörning har syskon hamnar de oundvikligen på åskådarplats. Det är inte realistiskt att tro att friska syskon inte kommer att märka vad som pågår i hemmet. Den insjuknade personens förändrade beteende orsakar också rädsla och irritation hos syskonen. 

Situationen är ofta att personen med ätstörning tillåts bete sig i enlighet med ätstörningen på bekostnad av resten av familjen. 

Ett syskon kan ha ännu lättare än föräldrarna att lägga märke till konsekvenserna av föräldrarnas anpassning, förnekande av symtom och döljande av ätstörningsbeteendet. 

Friska syskons position 

Det bör råda ett relativt jämlikt förhållande mellan syskonen. Ett friskt syskon ska inte behöva vara vaktmästare eller handledare.  

Det friska syskonet kan dock bli en förmedlare av information. Hen kan försöka dela sina observationer med föräldrarna och få dem att agera. Hen kan också ta på sig rollen som den insjuknade personens beskyddare och dölja hens beteende.  

Detta kan leda till känslor av hjälplöshet, nöd å syskonets vägnar, en känsla av orättvisa samt frustration och bitterhet. 

Hur friska syskon klarar sig 

Alla har rätt till åldersanpassad information om ätstörningen och dess svårighetsgrad och dess inverkan på den insjuknade personens beteende. Informationen ges till syskon utan att förskönas och utan hemlighetsmakeri. Hoppet upprätthålls genom att man berättar att situationen kommer att bli bättre när personen med ätstörning återhämtar sig.  

Föräldrarna bör förklara varför det är viktigt att ingripa snabbt och att de satsar sin tid och energi på det.  

Syskonen bör uppmuntras att öppet be om hjälp. Det fungerar också som ett bra exempel för personen med ätstörning. Om den insjuknade personens beteende orsakar många konflikter hemma eller om personen med ätstörning försöker blanda sig i friska syskons göromål eller rättigheter, kan man hålla familjemöten där man skriver upp hemmets gemensamma regler.  

Alltid när det är möjligt bör syskonen erbjudas ätstörningsfri tid både med och utan personen med ätstörning. 

Hur kan ett syskon hjälpa till? 

Ett syskon ska inte användas för att ha uppsikt över personen med ätstörning om inte åldersskillnaden är betydande och båda parter samtycker till det. Om det friska syskonet sätts i rollen som "polis" eller "skvallerbytta" finns det risk för att relationerna försämras. 

Syskonen kan göra saker tillsammans med personen med ätstörning som tar bort tanken från ångesten som orsakas av ätstörningen. Det kan till exempel handla om spel, lekar eller andra åldersanpassade aktiviteter.  Detta "avledande" är till exempel lämpligt för tiden efter måltider. 

Syskonen kan också ge personen med ätstörning exempel på en frisk ung persons liv och därmed locka hen att återhämta sig. 

Om man inte ingriper i ätstörningen kan den ha en förödande effekt på ett parförhållande. En ätstörning försämrar den insjuknade personens psykiska, sociala och fysiska funktionsförmåga. Detta påverkar också partnern.  

Undernäringen minskar den hormonella verksamheten. Det har en försvagande effekt på sexualiteten. Självföraktet kopplat till ätstörningen påverkar också sexualiteten.  

Hemlighetsmakeriet som är förknippat med ätstörningar urholkar förtroendet. I ett parförhållande blir ätstörningen lätt det tredje hjulet som dikterar reglerna. 

Hur kan partnern hjälpa till? 

I ett förhållande kan partnern fungera som en stödperson i den insjuknade personens återhämtning. Då tar hen tillfälligt ansvar för de områden i livet som försvåras av ätstörningen. Det kan handla om att gå till affären, laga mat, ge stöd vid måltider och se till att motionsförbudet efterlevs.  

Relationsmöten 

Partnern kan hjälpa personen med ätstörning att bedöma sitt eget beteende och sina framsteg. Detta bör ske vid möten som kommits överens på förhand. I dem får partnern berätta om sina observationer utan att personen med ätstörning avbryter och argumenterar emot. Stämningen vid mötet måste vara trygg, och partnern får inte skuldbelägga personen med ätstörning.  

Partnern kan skapa en trygg atmosfär genom att anpassa sin egen attityd och sina reaktioner. I mötena är det också viktigt att gå igenom hur måltider eller andra svåra situationer har hanterats. Vad hjälpte och vad hjälpte inte? 

Eftersom många sätt att tillbringa fritid på inkluderar att äta, kan en vän märka olika avvikande beteenden redan i ett tidigt skede. Den minskade sällskapligheten och känslomässiga instabiliteten som hör till en ätstörning kan också väcka oro hos närstående. 

Hur kan en vän eller släkting hjälpa till? 

Den närstående kan uttrycka sin oro och föreslå att man söker hjälp. Hen kan dock inte vara ansvarig för hur den insjuknade personens återhämtning fortskrider. 

Förhör om vad den drabbade gjort eller inte gjort är inte en väns jobb. Överdrivna försök att ingripa kan skada förhållandet och vara belastande för båda parter.  

Det är dock bra att lära sig om ätstörningen och beteendet den orsakar. På så sätt kan man förhålla sig till personen med ätstörning på rätt sätt och agera på ett sätt som åtminstone inte får hen att må sämre.  

I situationer som inbegriper ätande är det bra att vara medveten om de saker som får personen med ätstörning att må sämre. Vännen kan på begäran fungera som stödperson vid måltider. Då måste hen vara på det klara med vad uppsikten innebär och hur hen ska agera. 

Upprätthåll relationen och hjälp till i vardagen 

Det bästa sättet att hjälpa är att tålmodigt upprätthålla relationen, även om personen med ätstörning verkar tillbakadragen eller avvisande. Genom att behandla personen med ätstörning på samma sätt som förut och erbjuda annat att göra och tänka på kan den närstående avsevärt upprätthålla och öka den insjuknade personens vilja att återhämta sig. 

Släktingar kan utöver ovan nämnda metoder hjälpa familjen genom att erbjuda hjälp med vardagen eller fritiden.