Egenvårdsprogram
Vad upprätthåller talängslan?
Talängslan uppstår i vardagliga situationer. Om barnet inte kan svara på exempelvis grannens eller lärarens fråga, så lär hen sig snabbt att hen inte kan tala med just denna person.
Hur uppstår den onda cirkeln?
Vuxna, och ofta också kompisarna, märker barnets ångest och vill hjälpa till. När ett barn blir ångestfyllt och inte kan tala, kan det leda till att andra talar och agerar å hens vägnar. Detta lättar tillfälligt allas ångest.
Samtidigt bekräftas dock barnets tro på farorna med att tala. Ju oftare situationerna upprepas, desto mer försvagas barnets tillit till sin förmåga att klara sig själv.
En ond cirkel skapas som förstärker barnets rädsla och undvikandebeteende. Den upprätthåller barnets talängslan.
Barnets ångest och talängslan
Andra märker ångesten
Andra talar för barnet
Alla mår bättre
Rädslan för att tala förstärks
En sådan cirkel kan upprepas mer än 20 000 gånger per år.
Uppkomsten av rollen som “det tysta barnet”
Talängslan är ofta som starkast i nya situationer och när många människor är närvarande. Därför uppstår talängslan lätt när ett barn börjar på dagis eller i skolan.
På dagis och i skolan behöver man tala många gånger varje dag. När ett barn återkommande upplever att hen inte kan tala antar hen en roll som “det tysta barnet”. Det kan ta månader eller år innan det blir lättare för barnet att tala. Mutismen hinner bli en del av den egna identiteten, och är svår att ändra på.
Vuxna och andra barn lär sig också att “detta är barnet som inte talar”. Alla lär sig att agera på ett sådant sätt att barnet inte behöver tala.
Att bryta rollen att vara det tysta barnet
För att kunna uppmuntra barnet till att tala måste alla ändra på sina förväntningar och sina sätt att agera. Således skapas utrymme för barnet att tala.
Dessutom behövs kunskap om de faktorer som påverkar talande samt aktivt arbete. På detta sätt kan en god cirkel skapas som hjälper barnet att våga tala.
Påtryckningar och mutor hjälper inte
Ett barns mutism och uttryckslöshet tolkas lätt av andra som trots. Vuxna kan försöka få barnet att tala genom att pressa eller muta barnet, såsom “Du får om du ber om det” eller “Jag ger om du svarar”.
Barnet kan också känna sig pressat av andras önskemål och frågor, till exempel "Du kan tala med mig" eller "När tänkte du tala med mig?".
Det hjälper inte att pressa, uppmana eller muta barnet att tala. Barnet väljer inte att vara tyst! Om barnet helt klart har svårt för att tala kan hen inte bestämma om hen ska tala eller inte.
Hur kan man minska på faktorerna som upprätthåller mutism?
- Acceptera öppet talängslan
- Berätta för barnet om talängslan på ett åldersanpassat sätt. Säg också att det kommer att bli lättare
- Tala med barnet när ni rör er utanför hemmet
- Föregå med gott exempel och uppmuntra barnet att umgås med andra människor
- Försök att ordna möjligheter för ditt barn att vara tillsammans med kompisar också under fritiden
- Se till att barnet inte pressas att tala när det är uppenbart att det är svårt för hen
- Tänk på hur barnet kan delta även om hen inte talar
- När du diskuterar talängslan med andra vuxna, gör det så att barnet inte hör det
- Korrigera inte barnet om hen uttalar eller artikulerar ord felaktigt
- Be inte barnet att tala högre. Upprepa vid behov barnets svar
- Svara inte omedelbart på barnets vägnar, utan vänta minst fem sekunder
- Om barnet inte kan svara, upprepa frågan och vänta
- Om det inte fungerar, ändra på frågan så att barnet kan svara ja eller nej
- Om det inte hjälper att ändra frågan, ge barnet en chans att fundera på saken
Kamratstöd och experthjälp kan vara av nytta för att komma på sätt att få barnet att vara mer aktiv i sociala situationer.