Egenvårdsprogram
1. VAD HANDLAR DET OM?
Många barn är nervösa för att tala. Till exempel på ett nytt dagis eller i en ny skola kan det kännas nervöst att tala. Barn börjar ofta tala när de blivit bekanta med gruppen och de vuxna, och därmed känner sig trygga. Då lindras ofta talängslan.
Selektiv mutism
Talängslan lättar inte för alla barn, även om de blir bekanta med platsen och de vuxna. Det kan bli tvärtom: ju längre tid som går, desto svårare är det att börja tala.
Ibland är barnets talängslan så stark att hen har svårt att alls frambringa tal i vissa situationer. Då talar man om selektiv mutism, dvs. situationsbundna svårigheter att tala.
Ungefär ett av hundra barn har selektiv mutism. Det är vanligare hos flickor än hos pojkar. Ibland kvarstår talängslan ända till vuxen ålder.
Vilka känningar kan förekomma i samband med talängslan?
- svårigheter att frambringa en talröst
- en känsla av en klump i halsen eller en strypande känsla på halsen
- stelhet i kroppen
- hjärtklappning, darrningar, svettningar och yrsel
- andningssvårigheter
- koncentrationssvårigheter och rastlöshet
- bröstsmärta, buksmärta och muskelspänningar
- den egna rösten låter konstig
- rädslor relaterade till att tala och att vara föremål för uppmärksamheten
- rädsla för att göra misstag
- inga känningar, ifall man inte ens försöker tala.
När behöver barnet hjälp?
Selektiv mutism är ett ångestsyndrom som barnet behöver få hjälp med. Det lönar sig att ingripa ifall talängslan hindrar barnet eller den unga från att delta i ålderstypiska eller meningsfulla aktiviteter.
Detta egenvårdsprogram hjälper dig att minska på de beteendemönster som upprätthåller barnets talängslan. Du lär dig hur du kan hjälpa ditt barn att delta i sociala situationer och uppmuntra hen att tala.