Skip to main content

Egenvårdsprogram

8. Exponering

Exponering är ett vanligt sätt att behandla tvångsmässiga symtom och rädslor. Det är också lämpligt för behandling av ätstörningar.

Identifiera skadliga rutiner 

Ätstörningsrutiner, som personen med ätstörning kan upprepa tvångsmässigt, skapar trygghet och en känsla av kontroll för hen. De står dock i total motsättning till den förändring som behövs för att återhämta sig från ätstörningen.

Exponering som behandling för en ätstörning 

När någon ingriper i den insjuknade personens rutiner följer en kraftigt reaktion av ångest och rädsla. Bakom rädslan finns en övertygelse om att något hemskt kommer att hända om rutinen bryts. Undvikande minskar dock inte rädslan, tvärtom. 

Vid exponering konfronteras personen med ätstörning med något som ger upphov till rädsla. Det kan till exempel vara en normalstor portion, något visst livsmedel eller mat som valts från en restaurangmeny. 

Vid exponering förhindras den undvikande reaktionen och personen med ätstörning stöds genom rädslan. Till exempel äter hen upp sin portion, eller äter ett skrämmande livsmedel eller mat vars energiinnehåll hen inte känner till.  

När inget katastrofalt sedan händer minskar rädslan. Upprepad exponering för samma rädsla leder till att man vänjer sig. Då tolererar personen med ätstörning orsaken till rädsla.  

Vad kräver exponering från den närstående?  

Exponering utmanar också den närstående, eftersom det är lättare att låta personen med ätstörning göra saker enligt sin rutin. Den närstående måste övervinna sin egen rädsla: Tänk om den insjuknade slutar äta helt och hållet?  

Dessutom krävs övertalningsförmåga från den närstående. Om man visar sin egen rädsla för personen med ätstörning, tror hen inte heller att det är tryggt att möta utmaningen. 

Det krävs uthållighet för att försöka flera gånger och på olika sätt. Dessutom måste den närstående tro på att den insjuknade personens ökade motstånd inte är ett tecken på att ätstörningen blir värre. 

Var ska man börja med exponering?  

Exponering bör börja med saker som är nödvändiga för att återhämtningen ska gå framåt.

I det inledande skedet är korrigering av näringstillståndet en prioritet. Då är syftet med exponeringen att säkerställa att den insjuknade äter tillräckligt energirika portioner av mat tillräckligt ofta.

Detta kan kräva att man först ökar portionsstorleken. Därefter införs livsmedel som personen med ätstörning undviker till ätsituationer.   

Exponering kan också innebära att man inte tillåter personen med ätstörning att kompensera för hetsätande genom att hoppa över efterföljande portioner. Då ligger fokus på att upprätthålla en regelbunden måltidsrytm. 

När näringstillståndet är bättre kan man fokusera på att öka flexibiliteten i ätandet, att sätta ihop sina egna portioner eller äta under svårare förhållanden, till exempel på restaurang. 

Övning: Exponering

Varför?  

Eftersom den insjuknade personens säkerhetsmat bara innehåller lite energi är det svårt att genomföra effektiv näringsrehabilitering med dem. När kosten är begränsad är socialt ätande också svårt. Det kan göra det svårt att studera, arbeta och utöva fritidsaktiviteter såsom resor eller att gå på fest.  

Dessutom tenderar ett totalt förbud mot begär att göra dem ännu mer tvingande. Då måste en betydande mängd mental kapacitet användas för att motstå dem. 

Fullkomlig återhämtning från ätstörningen innebär också att ätandet normaliseras. En frisk person kan äta vid olika tidpunkter, olika livsmedel, mer än normalt, läckerheter eller mat vars energiinnehåll hen inte känner till. Hen får inte ångest på grund av det och kompenserar inte.  

Hur? 

Det lönar sig att sträva efter att sluta exponeringen vid framgång och att inte driva den insjuknade personen bortom sin toleransgräns. Då är upplevelsen givande för hen, särskilt om hen själv har varit villig till exponeringen.  

Framgångarna ger också näring åt den närståendes förtroende för sin egen förmåga att fungera som stödperson och hjälp. 

Upprepning gör att man vänjer sig

Det lönar sig att upprepa samma sak många gånger i olika situationer. Om målet är att personen med ätstörning ska kunna äta en bulle med en vän på ett kafé kan hen först äta bullen på vårdenheten tillsammans med en sjukskötare. Senare kan hen upprepa samma sak med en närstående.  

Därefter äts bullen hemma tillsammans med den närstående. Sedan går man över till kaféet för att äta en bulle med den närstående. När dessa övningar går smidigt är det dags att äta bullen på kaféet med vännen. 

När exponeringen ökar lönar det sig inte att göra många saker svåra samtidigt.  

Agerande vid exponering 

I början bör miljön vara ostörd och lugn. Det lönar sig dock att satsa på sätt att distrahera ätstörningstankar.  

  • Vid behov delas uppgiften upp i små delar. Man bör inte anta att den sjuka personen omedelbart klarar allt. 
  • Stödpersonen bör agera lugnt och utan att tveka. Hen bör inte lockas till att debattera om exponeringens nödvändighet eller till att förhandla om vad som räcker eller inte gör det.  
  • Om den sjuka har det svårt, visas hen empati: ”Jag märker att det här är svårt, men det blir lättare nästa gång.” Omedelbart efteråt bör man dock uppmana den sjuka att fortsätta: ”Sådär, ta nästa bit.”  
  • Om personen med ätstörning har någon specifik motivation kan hen vid behov påminnas om den. Motivationen kan till exempel vara en önskan om att åka på en resa där man ska kunna äta ute. 
  • Om personen med ätstörning beter sig på ett provocerande sätt eller kommer med förolämpningar, bör stödpersonen dra på sig teflonytan. 
  • Stödpersonens uppgift är också att se situationen som en helhet och lägga märka till det som lyckas. Den sjuka ser ofta bara svårigheter och misslyckanden. Om personen med ätstörning tolererar att bli tackad, tacka hen specifikt för att hen försökt och rikta blicken framåt: ”Du var modig som försökte. Nästa gång kommer du säkert att lyckas.” 

Hur ofta kan eller bör exponering utföras?  

Ju mer sällan exponering sker, desto större är tröskeln för att utföra den. Exponering fungerar inte heller för att bygga tolerans om det förekommer för lite upprepningar för sällan.  

Beroende på situation och mål kan exponeringen utföras dagligen eller veckovis. 

Vilken exponeringsmetod bör man välja? 

Nedan finns två olika sätt att exponera. Valet beror på situationen, den insjuknade personens näringstillstånd och egenskaper, liksom hens och den närståendes resurser. För vissa kan det vara en lättnad att veta om exponeringen i förväg så att de mentalt kan förbereda sig för den. Någon annan kan å andra sidan bli så nervös i förväg att det är lättare att inte veta.  

Beaktande av situationen 

I sluta tvärt-metoden bör den närstående vara beredd på en kamp som varar i några dagar eller några veckor. Orkar de egna krafterna till det just nu? Å andra sidan kan de förändringar som uppnås göra livet betydligt lättare.  

Det kan också förekomma annan stress i den insjuknade personens liv. Då kan även små rädslor vara svåra att möta. Å andra sidan lönar det sig att dra nytta av den extra motivation som vissa stunder för med sig. Dessa kan till exempel vara lägerskola, de gamlas dans, abi-kryssningar eller studentfest.  

Vad är den största fördelen? 

Exponeringsmetoden kan också väljas utifrån den skada som rädslan orsakar. Då börjar man med de saker som för återhämtningen framåt allra mest just nu. Man ökar till exempel portionsstorleken för att få mer energi från maten och försöker inte införa nya livsmedel i kosten. När personen med ätstörning går framåt och återhämtningen fortskrider kan exponeringsmetoden ändras. 

Övning: Steg för steg-metoden

För vem?

För en motiverad och samarbetsvillig insjuknad, när relativt lite motstånd förväntas. Passar också bättre när personen med ätstörning har neuropsykiatriska störningar. 

När?

Till exempel när man försöker bredda kosten och göra den mångsidigare, eller göra det lättare att äta utanför hemmet. 

Hur?

Lista tillsammans med personen med ätstörning hens rädslor från den minsta till den största. Man börjar med den minsta rädslan och går gradvis vidare till de större. Man kommer överens i förväg om vad som kommer att hända och när. 

Övning: Sluta tvärt-metoden

För vem?

För en insjuknad som saknar sjukdomsinsikt och motivation. Används när även en liten förändring orsakar lika mycket motstånd som en stor förändring.

När?

När målet är att snabbt korrigera näringstillståndet och det inte finns tid att vänta på motivation till återhämtning. 

Hur?

Orsakerna till rädsla presenteras i slumpmässig ordning. Man börjar inte med det enklaste. Personen med ätstörning får inte veta i förväg vad som kommer. 

Hur kan ångest över exponering vara bra? 

Även om ätstörningen inte utmanades, kommer personen med ätstörning i vilket fall som helst att ha ångest över situationer som hen möter i vardagen. Då begränsar hen själv sitt liv för att kontrollera sin ångest. Resultatet är regression.  

I en exponeringssituation riktas ångesten som orsakas av ätstörningen mot själva exponeringen och inte mot grundläggande saker i livet. På så sätt leder det till framsteg och att livsmiljön breddas. Resultatet av ångesten är positivt och bidrar till återhämtning.  

Därför behöver man inte undvika exponering för att ge personen med ätstörning vila från ångesten.

Stödpersonens teser

  • Håll fokus på uppgiften, dvs. att stödja den insjuknade. Dras inte in i avledningsförsök, såsom argumenterande. 
  • Bedöm hur mycket exponeringen kan ökas och när man bör sluta.
  • Led vägen framåt
  • Förbli medkännande även i svåra situationer.